Den sittande regeringen är kanske den sämsta när det kommer till politiken riktad mot nationella minoriteter. Okej, den är den sämsta regeringen i många andra avseenden. Låt oss stanna vid det här med nationella minoriteter eftersom alla andra övriga frågor ändå behandlas på daglig basis.
En fråga som den sittande regeringen verkligen försökte driva var att helt slopa modersmålsundervisningen i olika minoritetsspråk. Kanske var det så att många trodde sig att de nationella minoritetsspråken, som har ett starkare skydd, skulle klara sig från den polariseringen. Själv trodde jag inte det och nog verkar det vara så att när det kommer till vilka språk som ska talas i detta avlånga land så är det bara ett: Svenska. Och kanske engelska.
Jag minns när Ulf Kristersson höll ett jultal 2017. Då uppmärksammades det att han sa: ”I Sverige talar man svenska. Perfekt svenska är snobbigt överskattat, men fullt begriplig svenska är djupt underskattat. Talar man inte svenska språket får man väldigt svårt att komma in i det svenska samhället.” Under större delen av 00-talet och innan Ulf Kristersson blev statsminister var det här med språk inte särskilt viktigt för Moderaterna. Däremot drev L och KD frågor kring minoritetsspråkens existens. SD vet vi ju vad de står för kring detta.
Att Moderaterna nu kom att profilera sig kring en mer hårdför språkpolitik gjorde det ju ganska uppenbart att det skulle bli ett samarbete i någon form med L, KD och SD. Så har det också blivit.
Exakt hur viktigt denna språkpolitik är för den sittande regeringen framgår av dess regeringsförklaringar. Efter att ha läst igenom de regeringsförklaringar som tidigare regeringar haft, från 2000 till nutid framgår det att retoriken kring språkkunskaper är som hårdast av Regeringen Kristersson. Så låter det i regeringsförklaringen från 2023:
”En fundamental del av arbetslinjen är det svenska språket. Alla som varaktigt bor i Sverige ska lära sig svenska. Både för att det radikalt ökar möjligheterna att få ett jobb, men också för att kunna förstå det land man lever i, landets skrivna lagar, oskrivna regler och värderingar. Därför måste svenska för invandrare präglas av högre krav och högre kvalitet.”
Språket, särskilt svenska språket, blir en central del för att kunna integreras i samhället. Dessutom ges svenska språket stor vikt i ett annat stycke i samma regeringsförklaring:
”Regeringen tror på ett Sverige där människor med olika bakgrund kan leva sida vid sida. Men då krävs ett kitt som förenar och håller oss samman. De viktigaste beståndsdelarna i denna samhällsgemenskap är svenska språket, medborgarskapets rättigheter och skyldigheter och respekt för grundläggande svenska värderingar. Förväntningarna och kraven för att bli en del av det svenska samhället måste bli tydligare. Vill man inte bli en del av denna gemenskap bör man inte söka sig hit.”
Om vi alla talar samma språk ska vi på något sätt komma samman, vi kommer alltså att känna mer gemenskap. Detta kan man ju faktiskt undra hur väl det stämmer. Ekonomiska klyftor kommer inte att minska på grund av svenska språket. Polariseringen kommer inte minska bara för att alla pratar samma språk.
Tanken att svenska språket är det viktigaste förs fram igen i regeringsförklaringen från 2024, där man även passar på att beskriva föregående integrationspolitik som kravlös:
”Sverige har alltför länge bedrivit en kravlös integrationspolitik, där förväntningarna på den enskilde att lära sig svenska språket, skaffa sig ett arbete och leva hederligt har varit låga. Det ändrar vi på nu. Vi inskärper det egna ansvaret för att bli en del av det svenska samhället, inte minst genom att lära sig svenska och försörja sig själv. I Sverige respekterar man grundläggande värderingar om jämlikhet och jämställdhet, om individens rättigheter och skyldigheter och om barns ställning i samhället.”
Och lite senare kopplas i vanlig ordning utanförskap med låga kunskaper i svenska:
”En framgångsrik integrationspolitik måste bygga på både krav och möjligheter. Alltför många barn växer upp i utanförskap präglat av språkfattigdom, utan närvaro av det svenska språket. I höst tas de första stegen mot obligatorisk språkförskola för de barn som inte annars lär sig bra svenska i hemmet. Alla barn ska kunna gå till sin första skoldag fyllda av förväntan och alla barn ska ha en god chans att lyckas i skolan.”
Lite olustigt blir det när man inser att regeringsförklaringen från 2025 i princip har samma resonemang med lite ordbyten och omskrivningar här och där. Där kan man läsa att svenska språket är ”nyckeln” till det svenska samhället. Det står att en ”majoritet av de elever som läser svenska som andraspråk är numera födda i Sverige” och att det inte är rimligt. Därför behövs ”intensivträning i svenska, lovskola i tidiga årskurser och obligatorisk språkförskola för alla barn som inte lär sig bra svenska hemma”. Slutligen: ”Med ett gemensamt språk kan vi bygga ett gemensamt samhälle.”
Tidigare regeringsförklaringar, under Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, nämner ingenting om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Egentligen är det bara Stefan Löfvén som gjort det. Om än ganska ytligt. Med Magdalena Anderssons regeringsförklaringar är nationella minoriteter återigen frånvarande.
Inte heller är polariseringen kring språk så tydligt som regeringen Kristerssons regeringsförklaringar. Den ökade polariseringen kring vilka språk som talas i Sverige har verkligen stärkts sedan den sittande regeringen första dagar.
Regeringen har aktivt misstänkliggjort modersmålsundervisning som en förlust för samhället. Projektet med en svensk kulturkanon gav också en hel del på elden kring nationella minoriteters existens i svensk historia och nutid. Förutom det minns nog de flesta vad som hände med de nationella minoritetsspråkens språkcentrum.
Jag har följt den här regeringen under dess mandatperiod med viss förundran. Att polariseringen gentemot nationella minoriteter, mer specifikt de nationella minoritetsspråken, skulle komma att öka på grund av en regering hade jag aldrig trott. När jag läser igenom de regeringsförklaringar som vår statsminister läst upp under de senaste åren inser jag att det kanske inte är så förvånande.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
