Kalle sitter på sin säng i sitt rum. Kalle har där suttit länge nu. Där på sin säng med Nanno, sin nalle hårt tryckt mot kroppen. Kalle väntar på att det ska bli tyst ifrån vardagsrummet där mamma och pappa är. Han väntar på att skället, glasklirren och pyset ifrån ölburkarna när de öppnas ska tystna.
Kalle skruvar på sig, han är så kissnödig. Det började så bra i förmiddags, mamma var glad och rufsade honom i håret. Hon var bara lite röd om kinderna , som hon brukar bli av den där bruna långa flaskan. Hon skrattade när hon dukade fram skinkan och den andra maten. Kom nu sa hon, med den där snälla rösten, kom nu så äter vi.
Kalle tog för sig av köttbullarna och skinkan han var hungrig. Mamma, vi ska väl ha en nubbe till sillen säger pappa och blinkar till henne. Kalle tittar ner på köttbullarna som nu blir till höga berg på tallriken skinkan växer i munnen på honom. Mm, den satt bra mamma, här vi tar en till säger pappa och häller upp mer ur den ”dumma flaskan”.
Skinkan växer sig ännu mer i munnen på Kalle. Han mår illa kan inte svälja längre, och stirrar bara ner på tallriken. Va nu då! Duger inte maten! Jaha, det är tacken för att man sliter ut sig vid spisen förbannade bortskämda ungjävel. Nu har mamma fått den ”där” rösten, Kalle darrar.
Hon lutar sig över honom, han kväljs av ”dumma flaskan” lukten som slår mot hans ansikte. Försvinn, åt helvete med dig vrålar hon, samtidigt som hon sliter honom uppifrån stolen. Kalle hör Piff och Puff sjunga på teven ifrån grannen. Nu har det tystnat ifrån vardagsrummet.
Han lägger Nanno på sängen och går ut till hallen. Där står mamma i dörröppningen till vardagsrummet, hon svajar, tittar på honom och säger, Va fan nu då! Tror du att nån djävla tomte ska komma till dig. Kalle blir rädd och kan inte hålla sig längre. Bara inte mamma ser, bara inte mamma ser. Men mamma ser, den stora blöta fläcken som sprids ut på hans byxor.
Vad gör du din förbannade ungjävel, pissar du ner dig. Hon slår till honom med knytnäven rakt över ansiktet. Kalle ramlar om kull, det gör så ont, så ont. Res på dig skriker hon och tar tag i Kalles hår, och sliter upp honom från golvet. Ditt djävla äckel vrålar hon och kastar iväg honom. Kalle far iväg baklänges och faller med bakhuvudet mot elementet.
Sen blir allt svart. Res på dig din ungjävel och stirra inte på mig. Men Kalle kan inte, han hör inte. Blicken har brustit Kalle är inte rädd längre.
Lillemor Holmlund
