Magasin DIKKO har varit på Filmfestivalen i Göteborg och sett filmen Rosornas by. En dokumentär om en Romsk familj i Italien. Familjen bor i en förort i södra Milano, Villagio delle Rose, Rosornas by där vi får följa deras vardag och fest. Resan till Göteborg innehöll också ett besök på Göteborgs konsthall och Małgorzata Mirga-Tas fantastiska utställning.
Resan till Göteborg startade i ett kallt Skellefteå och tåget till Göteborg. Efter en skakig natt i en kall kupé låg Göteborgs stad framför mina fötter. Det var ett kärt återbesök. Efter att ha installerat mig på hotellet sammanstrålade jag med Regissör Hanna Heilborn, Producent Elin Kamlert och Paul Dandos (Tehara Media) för att äta en bit mat, därefter blev det till att bevista världspremiären av Rosornas by.
Magasin DIKKO och Tehara Media finns med som produktionskonsulter och samarbetspartner för filmens distribution.
– Rosornas by är en film som inte bär på någon offerkofta medan man lyfter frågor om fattigdom och utsatthet. Filmen lyfter Romers civila kamp mot, i det här fallet, en tydlig strukturell diskriminering och en strävan efter barnens rätt till skola för en framtid som alla andra. En film som ger publiken möjligheten att nästan röra vid den vardagliga antiziganismen som Romer kan möta – och se hur politisk rasism och maktspel kan förvandla en vanlig familj till aktivister och demokratins pionjärer, menar Paul Dandos
Dokumentären handlar om att en skolbuss passerar Denise och hennes kusiner, varje morgon utan att de får följa med. I Rosornas by får vi, under sex års tid, följa en romsk familj och deras kärleksfulla kamp för sina barns rättigheter. Steg för steg avslöjar filmen hur en till synes liten händelse hänger ihop med större politiska rörelser och hur hatisk medieretorik eldar upp det redan utbredda förtrycket av romer i Europa.
Symboliken kring skolbussen är tydlig, genom att förneka de Romska barnen tillgången till skolbussen ser staten till att de fortsätter vara andra klassens medborgare. Rätten till skolbuss är lagstadgad i Italien, det är något att alla barn som bor med ett visst antal kilometer till skolan ska få. Det vill säga förutom för de Romska barnen, deras väg till skolan görs till ett projekt som inte fungerar.
Under premiären satt jag bredvid Rosana Millon, vilket kändes bra eftersom vår igenkänning i de olika scenerna var likvärdiga. Vi skrattade och kände med huvudpersoner i filmen vid samma tillfällen. I den här typen av filmer finns det en stark igenkänningsfaktor som endast de som tillhör minoriteten Romer kan känna eller förstå. En av mina favoritscener är när barnen dansar, där smälte mitt hjärta som glass i solen. En person som jag annars kände med var Jonathan och hans boxning. Kanske för att mina söner också har tränat och tävlat i boxning.
Sonen Jonathan bygger sig starkare med boxning, uppmuntrad av sin morfar att vifta med den romska flagga när han vinner en match. Denise finner tröst i mat och i vänner utanför hemmet. Hennes mamma Puffa fortsätter sin Sisyfosuppgift, att återfå barnens skolbuss, genom att demonstrera mot fascismen och konfrontera makthavare.
Dokumentären är inte en skildring om några offer, utan är en dokumentär om kampen mot orättvisor och en strävan om att göra rätt i samhället. Filmen visar också en stolthet över ett ursprung som den Italienska regeringen försöker utrota. Efter filmens premiär hyllades filmen verkligen av publiken. Hanna, Elin och jag ställde oss där framme för att svara på frågor. Det blev en öppen och varm dialog med publiken där även Rosana Millon fanns med som en del i samtalet. Efter filmen sa Hanna att:
– Mitt intryck var att det fanns en enorm värme i salongen och att Pauls, din och Rosana Millons närvaro betydde väldigt mycket för att få hjälp att tolka humorn, som filmen också har.
Hanna Heilborn delade också med sig av de recensionerna som kom efter filmen där flera uttryckte att det fanns en speciell stämning i salongen under hela filmen, en varm och öppen stämning. Vilket även avspeglade sig under frågestunden. Under filmens gång viskade Rosana Millon till mig att: Filmen är så vacker, något jag verkligen kan hålla med om, det är en vackert gjord film med ett viktigt budskap. En annan recensent uttryckte att: det handlade om ämnet, inte filmen och menade att: Det blev ett samtal på riktigt.
Sent på kvällen gick jag och lade mig och somnade med ett leende på läpparna nöjd över att jag åkte den långa vägen till Göteborg.
Dagen efter vaknade jag av snöplogens skrapande, Göteborg hade välsignats med snö. Det blev frukost med Elin och Paul och sen ett farväl till de båda som åkte vidare. Själv mötte jag upp Hanna för att vara med på ytterligare en visning av filmen. Även denna visning innehöll en fantastisk frågestund efteråt. En frågestund som hade kunnat fortsätta längre, men som vi fick avbryta eftersom nästa film skulle börja. Samtalet fortsatt dock utanför i snöslasket innan folk droppade av för att de frös om fötterna. Jag och Hanna drog då vidare till Göteborgs konsthall för att se utställningen av Romska aktivisten Malgorzata Mirga-Tas.
En utställning där den hyllade polsk-romska konstnären och aktivisten Malgorzata Mirga-Tas visar sina fantastiska konstverk.
Małgorzata Mirga-Tas arbetar med återanvända textilier i sina folklivsskildringar av Romers kamp och vardagsliv i dagens Europa. Förra året visades hennes textila collage på Venedigbiennalen och Documenta i Kassel och ni ställer hon nu ut på Göteborgs konsthall i samarbete med flera Romska gemenskaper i Västsverige.
Bildernas material och färgprakt skapas i ”lapptäcksteknik” och lämnar ingen oberörd. Det är med förtjusningen man kan botanisera i hennes knotiga sätt att teckna fram ansiktsuttryck på gamla gardiner, lakan och blusar som får ett nytt liv och en ny funktion.
När vi kom in i rummet blev både jag och Hanna helt tagna av hennes alster. Rummet fylldes av stora tavlor i en färgsprakande prakt och en närvaro av de porträtterade som nästa gick att ta på. I utställningen kan man bland annat se Singoalla Millon, Diana Nyman och Rosa Taikon där deras porträtt tronar upp tillsammans med mer historiska och metaforiska bilder av Romers liv och villkor i Sverige.
Min upplevelse när jag såg Singoalla Millon var att det fanns en röd tråd i min vistelse i Göteborg. En tråd som startade innan jag åkte ner med med att jag läste Salamanca Taikon Gonzales bidrag till FEMINIQA (en antologi som kommer under våren och ges ut av förlag DIKKO). Därefter satt jag och Rosana bredvid varandra under filmvisningen, vilket kändes helt rätt och som det var menat. Tråden knöts ihop av det fantastiskt vackra porträttet på Singoalla. Att få träffa tre generationer av kvinnor, på tre olika sätt, inom loppet av tre dagar måste ändå ses som en röd tråd som inte går att bortse från.
Min resa till Göteborg har varit fylld av livgivande möten och det kändes lätt att ta det kalla tåget hem till mitt snöiga och kalla Skellefteå. Jag märkte knappt av skakningarna utan sov gott, fylld med ny energi och glädje efter två dagar i Göteborg. En upplevelse som jag kommer bära med mig länge.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Fakta om filmen
Regissör Hanna Heilborn
Producent Elin Kamlert
Manus Hanna Heilborn
Fotograf Stefania Vialetto
Klippare Nils Eidvall, Dominika Daubenbüchel
Musik József Bálazs
Medverkande Aldo Deragna, Denise Deragna, Dijana Pavlovic, Jonathan Hudorovic, Licia Breidic, Lucia Deragna, Walter Hudorovic och fler
Facebook: The Village of Roses
Här kan du läsa om filmen på engelska
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
