Det är drygt en månad kvar innan Coronakommissionens slutbetänkande ska presenteras. Nu uppdagas det att Regeringskansliet inte har gett utredningen tillgång till allt material som behövs för granskningen.
Detta trots att – enligt regeringens särskilda förordning som signerats av dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi (S) – myndigheter ska på begäran av Coronakommissionen lämna ut uppgifter till de som behöver dem för att fullgöra sitt utredningsuppdrag.
Att ett organ inom regeringskansliet, med ansvarar för att utveckla, samordna och följa upp regeringskansliets olika arbete inte för protokoll är både osannolikt och märkligt. Speciellt om det innan mötet lämnas ut en dagordning om vad som ska avhandlas under mötet. Alla dessa möten ska tas vidare i hierarkin så att det inte skulle finnas någon dokumentation är snudd på kriminellt av en instans som ska jobba med vårt lands hälsa.
Dessa möten är ingen privat historia för att få en inkomst. Och det är inte bara Corona-möten som det inte finns några offentliga anteckningar från. Även vid andra möten, som till exempel olika referensgrupper eller andra arbetsgrupper, är dokumentationen undermålig. Möten där referensgruppdeltagarna inte är arvoderade borde också ha mötesprotokoll, i alla fall om de har någon som helst vikt för sakfrågan. Annars kan det lätt tolkas som att man bara har mötet för att tysta den grupp som opponerar sig.
Det man kan fundera på är om dokumentationen är obefintlig för att man inte vill stå för det som händer på mötet eller om de som finns med i referensgruppen framför obekväma åsikter. Ofta genomförs dessa möten med förespeglingen att de ska blir underlag för att fatta beslut och då är dokumentation ett måste. För hur ska annars deltagarna veta att det de säger framförs på rätt sätt.
Det borde vara en självklarhet att det ska finnas dokumentation från alla möten, oavsett vad de handlar om. Det är viktigt att även referensmöten eller arbetsmöten inför ett uppdrag dokumenteras. Där ska också dokumenteras vilka som har deltagit, vilka frågor som diskuterats och om man kommit fram till ett beslut, en linje eller en rekommendation.
Jobbar man inom stat, kommun eller region är man vald att arbeta för och åt folket och inte för hemlige Arne. Att man inte för anteckningar/protokoll eller vill visa upp anteckningar från dessa möten är ett problem för demokratins förtroende. När det handlar om en statliga eller andra offentlig förvaltningars möten borde det vara en självklarhet med minnesanteckningar som är tillgängliga och de ska distribueras ut till mötesdeltagarna.
Nu har regeringen backat i Corona-fallet och ger kommissionen tillgång till ”sammanställningar” om vad som skett på dessa hundratals möten som hållits i den särskilda krisgruppen med statssekreteraren. Men de privata mötesanteckningar som enskilda tjänstemän gjort har fortfarande inte lämnats över.
Att en kommission inte har en självklar tillgång till alla information är skrämmande. Det är också en signal om att regeringen måste se över alla dessa möten som genomförs utan att protokollföras. För vems skull har man mötena, för sakens skull eller ett egenintresse? Är de bara ett spel för galleriet för att tysta kritiska röster? Vågar man inte stå för vad man tycker under ett möte kanske man inte ska sitta med i dessa. Oavsett varför, så är det en svaghet i en demokrati om mötesanteckningar hemlighålls.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
