När jag växte upp var det vanligt att sjömän var det, en och annan galant dam som hängde med dom här sjömännen hade någon liten en också på ett diskret ställe och sedan fanns det alla som då och då sonade sina irrgångar på våra anstalter också. Det var väl i stort sett dom som var tatuerade som jag minns från min uppväxt…
Det är annorlunda idag. Och det gör var och en som dom vill, all respekt till alla som är tatuerade och lika mycket till alla som inte är det. Svårare än så är det inte. Som barn tyckte jag att det var lite spännande och det fanns faktiskt ett tuggummi, i varenda godisaffär, med en låtsastatuering som hörde till. Jag minns att själva tuggummit var hopplöst, hårt som tegelsten men det var ju för tatueringens skull man köpte det. Vill man vara fin får man lida pin. Och det är faktiskt dom där tatueringarnas förtjänst att jag inte har riktiga tatueringar idag…
Jag var med min styvfar på Sahlgrenska sjukhuset en varm sommardag och hjälpte till med lite jobb han hade där. Han hade entreprenad på hela sjukvårdsförvaltningen i Göteborg på varenda persienn, jalusi och mörkläggningsgardin, så vi åkte ofta runt och servade olika sjukhus o ålderdomshem med mera och just den här dagen hade jag några sådana där tatueringar på armarna när vi åkte dit och skulle laga några persienner.
När vi var inne i det sista rummet och lagade en trasig persienn så låg det en mycket gammal kvinna inne i rummet, med vitt hår, kolsvarta ögon och väldigt skrynklig, säkert närmare 90 år gammal. Hon var tyst, stilla och avvaktande, men min styvfar hälsade på henne och satte igång med att arbeta och jag hjälpte till med att lämna över verktyg och reservdelar, det var otroligt varmt inne i det lilla rummet och det var ganska instängt, minns jag.
Den gamla damen var tyst och iakttog oss hela tiden, jag kunde känna hennes ögon i nacken, det kändes lite väl privat att vara inne hos en så gammal och sjuk människa och jobba, så jag hoppades på att vi snart skulle vara färdiga så att vi kunde gå därifrån. Jobbet tog lite tid och det kändes inte helt bekvämt, det gjorde det inte. Då fick den gamla kvinnan syn på mina låtsastatueringar och då ropade hon: ”Pojken! Pojken, kom hit!”
Hon hade en väldigt mörk röst och jag blev nästan lite rädd för henne, jag var inte så gammal då heller men hon insisterade, ”Kom, kom!” så jag gick lite försiktigt fram till henne och hon tog tag i armen på mig och såg att det var fejk, muttrade lite för sig själv och blev allvarlig och tittade mig djupt in i ögonen och sa: ”Lova mig en sak, pojke, du ska aldrig tatuera dig!”
Hon hade väldigt mörka ögon och hennes allvar i blicken gjorde att jag förstod att det betydde något för henne, hon släppte inte taget om min arm heller så jag lovade henne där och då att inte göra riktiga tatueringar. ”Allvarligt? Du lovar mig? Aldrig i hela livet att göra den?” sa hon och nickade åt mina godistatueringar. ”Ja, jag lovar, jag ska aldrig göra sådana på riktigt…” sa jag och då släppte hon min arm, nickade belåtet och sa till mig ”Titta!” drog undan skjortan på sin arm och visade mig en väldigt gammal och blekt tatuering på sin vänstra arm, den var väldigt slarvigt gjord och den var verkligen inte vacker heller, det var ett Z och några siffror, den var inte fin alls.
Hon frågade mig: ”Ser du? Nu vet du varför du ska inte göra sådan!”, sa hon och nickade mot mina tatueringar. Jag nickade tillbaka till tanten och gick bort till min styvfar och hjälpte honom att plocka ihop och sedan gick vi därifrån. Han frågade mig aldrig vad vi pratade om och jag sa inget heller. Vi tyckte inte om varandra särskilt mycket, så vi pratade inte så ofta om något.
Åren gick, jag blev pappa första gången, fortfarande inte så många som var tatuerade då, ungefär samma grupper som förut. När jag blev pappa andra gången var väldigt många människor tatuerade och jag funderade också på att göra något coolt och fräckt men det blev aldrig något av den saken. Varje gång jag fick tanken så såg jag två mörka ögon som tyst tittade rakt in i mina och jag mindes mitt löfte. Och eftersom det var ett riktigt löfte så gick det inte att bryta det. Jag har lovat saker förr, brutit dom med ett löfte om att vederbörande kan få ett nytt löfte istället, men inte detta.
I vuxen ålder har jag läst mig till att det enda koncentrationsläger som tatuerade sina fångar på det viset var Auschwitz-Birkenau, och hur den gamla kvinnan kom levande därifrån får jag aldrig veta, jag minns inte hennes nummer och hon själv är borta sedan länge. Men jag lovade henne en sak och jag håller det löftet. Det finns löften som inte går att bryta.
Det här är inget debattinlägg om tatueringars vara eller inte vara, bara anledningen till att jag inte är tatuerad.
Happy Svensson
redaktionen@dikko.nu
Tatueringar, en folklig trend eller en kriminell identitet
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
