Krönika| Du är så lik mig, sa alltid mormor

pixabay
96Shares

Min mormor skulle hyra ut sitt hus på nittiotalet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på “semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.

De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?

Ja, men måste de bo hos dig? sa jag frågande.

Vem skulle annars hyra ut till dem hade du tänkt?

Läs mormors artikel som hon skrev om vårdpersonalen.

Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Men hon visste precis vad hon gjorde.

Nu finns inte mormor hos oss längre. Hon har inte längre något hus att hyra ut, eller någon liten friggebod att låna.

Hon kan inte hysa in människor i nöd hemma hos sig som det har varit innan i hela hennes liv. Fosterbarn såväl som hemlösa missbrukare. Och inte kan hon samla in kläder och husgeråd åt kvinnorna som tigger i staden där hon bodde.

Vi ska väl hjälpa våra egna först, mumlar en kärring i hissen åt mormor. Och mormor ler lite. Det krävs mer än ett ilsket mummel från en människa, som inte vet någonting, för att få mormor ur balans. De flesta som berättar, för människor som min mormor, vem hon ska “hjälpa istället” är inte alls aktiva med att göra världen lite bättre.

Den som spottar på en människa, är också mest trolig att spotta på en annan människa. Det är nämligen så det förhåller sig.

På samma sätt som den som låter en vilsen tonåring sova över i ens hem är den som är mest trolig att öppna sitt hem för andra människor i nöd.

Läs Lindas text om sin familj omskriven i Dinglarens Väg – Vorsnos drom

Medmänsklighet diskriminerar inte. Det är också därför det känns så självklart när Sverigedemokraterna som så gärna vill “hjälpa våra egna först” är med och skär ner för pensionärerna i Sverige, och försämrar för arbetslösa och sjukskrivna. En någorlunda empatisk människa ser hunger och tänker “mat är lösningen”. Inte hårdare straff och högre murar.

Du är så lik mig, sa mormor när jag fick in en arg artikel om alla barns rätt till skolgång i lokaltidningen.

Det är en komplimang med tyngd i. Det finns nämligen ingen jag hellre vill likna.

Linda Lundqvist
linda@dikko.nu

96Shares