Ledare| Minoritetslagstiftningen 20 år. Enough is enough!

Foto Anna Lundqvist
129Shares

Det är befogat att rikta kritik mot den monumentala okunskap som är utbredd i majoritetssamhället om de svenska nationella minoriteterna. Generellt kan man säga att det handlar om ett osynliggörande av en betydande del av landets historia. 

I Sverige finns det inte en enda kommun som inte jobbar med jämställdhet eller barns rättigheter. Kommun efter kommun slår sig för bröstet, är stolta och talar om vilket bra jobb de gör.  Men när det gäller minoritetsarbete är det ett litet fåtal kommuner som arbetar med frågan. Dessutom är det så att de få kommuner som jobbar med frågan gör det för att de får förvaltningsstöd. Inga pengar – inget synliggörande, minoritetslagen till trots. Sverige har efter alla år av minoritetspolitik inte tagit sig längre än till ruta ett. Om någon skulle slå sig för bröstet för sitt minoritetsarbete så skulle det kosta en hel del. 

Genomförandet av den nationella minoritetspolitiken stärks med 2,6 miljoner kronor

I den svenska historien och i samhället osynliggörs de nationella minoriteterna, för det man inte pratar om det finns inte. Det borde vara en självklarhet att barnen i skolan ska lära sig om de nationella minoriteterna och den behandling som de genomgått.

20 år av utredningar, rapporter, remisser, analyser och andra verktyg i en lång och långsiktig process av olika typer av experiment, där minoriteterna används som försökskaniner, för att få fram ett vaccin. För det finns ett virus på institutionell och samhällsnivå, ett virus av hat och förtryck, av rasism och populism.

Så produceras ett vaccin som kallas minoritetslagstiftning och är en lag. Den skulle släppa in luft i våra lungor, den skulle rädda vårt hjärta och säkerställa vår rätt att existera. En mänsklig grundläggande rättighet som egentligen är självklar. 

Nationella minoriteters rättigheter stärks

Under 20 år har vi kunnat se hur de starkaste aktörerna bland minoriteterna verkade för våra rättigheter. Sakta men säkert har minoriteterna frihetsberövats av ett byråkratiskt system. Minoriteternas röster har tystats av myndighetsregler, tystnadsplikt och lojalitet till priset av en varm stol i källaren på maktens boning och brödsmulor i form av små stöd till dansanta projekt för släktingar och klaner. Deras “aktivism” fick nya namn: romkonsulenter, integrationshandläggare, processledare, samhällsvägledare, brobyggare och andra “tjänstemannauppdrag” som på pappret ska serva minoriteterna men i själva verket blir myndigheternas slavar.

Många kommunpolitiker tar inte tag i minoritetsfrågor utan ser den mer som att det är upp till minoriteterna hur den ska hanteras. Och minoriteterna vet inte alltid hur de ska agera. Det måste till krav som gör att kommunerna informerar om minoriteternas rättigheter. En del minoritetstillhörande “tjänstemän” verkar också ha glömt av vilken orsak de sitter på sina stolar och att de ska jobba för minoritetsgrupperna. Några har gjort karriärer som är byggda på sina bröder och systrars förtroende. Men missbrukade förtroenden har en tendens att försvinna och ersättas med missnöje.

Högre växel i minoritetspolitiken – Stärkt samordning och uppföljning

Så länge minoritetslagen inte stärks av tillsyn och sanktioner mot kommuner och andra huvudmän som inte följer minoritetslagen kommer inte lagen vara något annat annat än en enkel panodiltablett i en behandling för hjärt- och lungsjuka. 

Under 20 år har vi känt myndigheternas förtryck som tunga knän mot våra ryggar. Nu känner många hur trycket ökar och ytterligare ett knä pressar på, den här gången mot våra nackar för att tysta gräsrotsaktivisterna. Med den lilla luft som finns kvar fortsätter kampen mot myndigheter, politiker, och samhällets hat mot minoriteten. 

Minoritetslagstiftningen

Det går verkligen att rikta en hel del kritik mot de svenska kommunerna. För fortfarande anser en bred majoritet av landets kommuner att de inte är berörda av lagens krav på stöd till – och rättigheter för de fem nationella minoriteterna. Minoriteterna ligger på marken och kämpar för sina liv, för era liv, för ett bättre vi utan “dom” och vi har fått nog, vill se en förändring hos landets kommuner. Enough is enough!

Britt-Inger Hedström Lundqvist britt-inger@dikko.nu
Paul Dandos, Malmöredaktionen paul.dandos@dikko.nu


Sveriges minoritetspolitik fakta

  • År 2000 klassades romer, judar, sverigefinnar, tornedalingar och samer (som också är ett urfolk) som Sveriges fem nationella minoriteter.
  • Samma år fick romani chib, jiddisch,finska, meänkieli, och samiska status som nationella minoritetsspråk i Sverige.
  • Sveriges minoritetspolitik bygger på två internationella konventioner som trädde i kraft i Sverige 1.6.2000. 
  • Språklagen (2009:600), som minoritetslagens 4 § hänvisar till, trädde i kraft 1 juli 2009.

    Mer fakta
  • Ett barn som tillhör en ursprungsbefolkning eller en minoritet har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion enligt artikel 30 i FN:s Barnkonvention. Konventionen blir lag i Sverige år 2020 och kommer att stärka barns mänskliga rättigheter i praktiken. Enligt minoritetslagen ska barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket främjas särskilt.
  • Alla kommuner och regioner ska anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Propositionen En stärkt minoritetspolitik rekommenderar myndigheter att integrera målen och riktlinjerna i befintliga styrdokument om mänskliga rättigheter och demokrati men även i till exempel verksamhetsplaner. Innehållet i styrdokumenten får anpassas till lokala förhållanden och utformningen bör ske i samråd med de nationella minoriteterna.
129Shares