INRIKES/UTRIKES| Cirka 500 000 av Europas romer mördades under Förintelsen. De föll offer för rasistisk förföljelse av tyska nazister och deras fascistiska allierade. Detta folkmord som är till stora delar fortfarande okänt.
En stor del av den romska befolkningen i Europa mördades av nazisterna under andra världskriget. Det finns tydliga paralleller till behandlingen av judar och andra offer för den nazistiska terrorn.
Den 2 augusti är den officiella minnesdagen för förintelsen av romer.
På natten mellan 2 och 3 augusti 1944 mördades de sista 3 000 kvarvarande romerna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau i södra delen av det tyskockuperade Polen. Många av dessa tillhörde sintigruppen. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten.
I Tredje riket utpekades romer som syndabockar för majoritetssamhällets misslyckanden. De påstods vara kriminella och smittospridare. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I en del ockuperade länder mördade SS romer i massavrättningar. På andra håll tvångsförflyttades de till nazisternas koncentrations- och utrotningsläger.
Alla romerna fick bokstaven Z intatuerat och placerades i en speciell avdelning där tusentals rutinmässigt gasades eller slogs ihjäl, de som inte mördades dog av sjukdomar, undernäring eller i alla de medicinska experiment som utfördes. Det togs inga hänsyn till om det var vuxna eller barn.
Under Förintelsen mördades närmare en halv miljon romer. Romerna var icke-existerande, osynliga människor vilket gjorde att de aldrig blev införda på några listor. Detta gör att forskarna är osäkra om det exakta antalet.
Men resande och romernas lidande började inte under förintelsen utan långt tidigare. Det handlar om århundraden av förföljelser och trakasserier. Resande och romer har hållits utanför samhällets gemenskap och fått leva i utkanten av samhällena, majoritetssamhället har föraktat och misstänkliggjort dem.
I boken Dinglarens väg-Vorsnos drom står det att läsa om den Sveriges strategi gällande resande/romer:
Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet. Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs
Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras.
Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.
Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande/romer behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland Resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade. Ändå har de tvångsomhändertagna resandebarnen aldrig fått någon ursäkt för det man gjort mot dem.
Vi får aldrig glömma vår historia därför är det viktigt att vi uppmärksammar den 2 augusti, minnesdagen för förintelsen av romer.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Här går det alla läsa fler artiklar som handlar om förintelsen
