Det har förflutit drygt tre och ett halvt år sedan jag slutade jobba och blev pensionär. En liten sanning med modifikation eftersom jag var inne och jobbade extra första sommaren för att täcka upp vid semestrarna. Jag trodde nog att jag var, om inte oersättlig så åtminstone svår att ersätta men det fungera bra, kanske bättre nu! När jag var inne och jobbade extra insåg jag att jag slutat för att jag inte ville jobba längre.
Mitt arbetsliv var över, åtminstone fick det ett abrupt avslut när jag ramlade ner från en trappstege vid reparation av en taklyft. Jag slog huvudet i ett glasbord och svimmade av. Vaknade när ambulanspersonal stillade blodflödet och körde in mig till sjukhuset. Blev sydd och röntgad och hade då en blödning runt hjärnan. Efter det, trots många förfrågningar där jag bestämt tackat nej, har det inte blivit något mer jobb.
Mitt pensionärsliv började annars inte så bra. Jag och min hustru hade pratat igenom hur vi skulle klara oss om jag slutade jobba. Hon sa att det var väl inga problem hon jobbade ju halvtid så vi skulle klara oss. Men en och en halv månad innan min pensionering lämnade hon mig plötsligt och utan förvarning. Det tog mig hårt.
Nåväl, nu lever jag ett lugnt pensionärsliv där jag jävlas med de som jobbar. Jag går i affärer och handlar när det är som mest rusning. Förbereder mig inte i kassan utan tar fram betalkortet först när allt är inslaget och alla mina frågor till hen i kassan är besvarade. Bakom mig ringlar kön lång och det hörs otaliga pustanden och stönanden från otåliga, trötta och stressade människor som bara vill komma hem så fort som möjligt.
Jag har även införskaffat mig en keps som jag tar på mig när jag sakta rattar min bil. Jag stannar i alla korsningar och rondeller och ser mig noga omkring innan jag långsamt kör ut. Ingen ide att kolla runt om trafiken i förväg tycker jag. Håller mig nära mittlinjen och kör aldrig i den maxhastighet som gäller, helst mycket under.
Det borde för min del kanske heta ”penn” sionär eftersom jag skriver mycket, inte så mycket med penna som på min laptop. Det blev inte så mycket skrivet direkt efter min skilsmässa. Men jag kom igång igen och skrev färdigt min första ”Roman/Novell/Deckare” eller vad man nu vill kalla den. Nu inne på min andra bok, en deckare. Däremellan mycket andra korta historier. Många och långa promenader dagligen har det blivit mellan skrivandet, gott att rensa sin hjärna och tänka på något helt annat.
Annars har det varit mycket ensamliv under pandemin. I början levde man nästan som en Eremit utan kontakt med andra. Bara korta möten utomhus. Därför har det blivit mycket tid framför min laptop. Det ändrade sig efter hand som vaccinationerna kom igång och min dotter och barnbarn hade haft Covid så vi kunde träffas och kramas, något jag längtat efter.
Nu är ju pandemin inte över så jag undviker gå på stora evenemang utan kan gå ut och äta/ fika när det inte är fullsatt. Jag förstår att folk kanske mest ungdomar längtat efter att få umgås med varandra. Så finns det ju vaccinvägrarna, visst det är deras kropp och deras beslut. Men jag vill inte mötas av ovaccinerade inom vården eller där kundnära kontakt är oundviklig. Visst det finns vissa marginella risker med vaccinet men de är mikroskopiska. Och att utsätta andra för smitta skulle jag inte kunna leva med.
Tomas Karlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
