Resande och romer i Norden, likheter och skillnader

Romer och resande/romanifolk/tatere har status som nationella minoritet i tre av de nordiska länderna Norge, Sverige och Finland men inte i Danmark. Det finns många likheter i de fyra länderna och vi är på många sätt sammanlänkade med varandra. Lite som fyra syskon som delar DNA och ändå utvecklats åt olika håll. Det här är en mycket kort sammanfattning av vår gemensamma historia och ska inte på något sätt ses som den enda sanningen utan endast ett försöka, eller början på, att beskriva likheter och olikheter i våra nordiska länder.

Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist
DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn, TikTok och Instagram

Var resande och romer kommer ifrån, vilka de är och hur de hör ihop kan skilja sig åt i de olika länderna i Norden. Men även om det inte forskats så mycket på de olika romanifolkens vandring och hur de hamnat i de olika länderna så är de flesta eniga om att allt har sin start i Indien på 500-talet när en grupp människor ger sig ut på vandring. En vandring som går via sidenvägen upp till Balkan och Europa. På vägen stannar gruppen till och slår läger, några blir kvar på de platserna de stannat på och andra från lokalbefolkningen följer med sällskapet. Några går in i Rumänien där de förslavas.

Det är delvis tack vare de som stannar och sätter bo under vägens gång och genom språket som det går att tyda de spår som dessa vandrare har lämnat efter sig. Det första dokumenterade inträdet till Norden brukar man mena finns i noteringar i Stockholm stads Tänkebok, den 29 september 1512. I boken står det om en okänd folkgrupp med främmande utseende som har annorlunda seder och ett obegripligt språk som har kommit in i landet. De är ett 30-tal familjer som slagit sig ner i staden. Reformatorn Olaus Petri omnämner dem samma år som ”tatare”, kanske för att han trodde att de tillhörde det ryska folket Tatarer. Ett begrepp som senare övergick till att bli ”tattare” i Sverige.

Gruppen omnämns i tänkeboken som ”egyptier” och likställs med pilgrimer. Pilgrimer skulle under denna tidsperiod respekteras, så de fick allmosor och tak över huvudet helt enligt de normer som gällde för mottagandet av främlingar. Dessa människor anses idag vara den första immigrationen av Romanifolk till Sverige och Norden. Några årtionden senare övergår det tidigare välkomnandet av dessa nya människor, till att de ses som oönskade främlingar.

I den forskning som finns skriver forskaren Laurentius Rabenius 1791 att det fanns resandefolk i Sverige på 1300-talet. Men han utesluter inte att de kan ha kommit till Sverige redan i slutet på 1200-talet. Rabenius pekar på en förordning undertecknad av kung Birger Magnusson år 1303 där det konstateras att det finns utländska kringvandrande skojare i skogarna i Kolmården. Vissa forskare menar att ”skojarna” kom till Sverige från Tyskland via Danmark där de bott på de jylländska hedarna.

I Danmark har resande och romer ingen minoritetsstatus

I Sverige, Norge och Finland har romanifolken minoritetsstatus. Något de har haft sedan år 2000, (i Finland lite längre) när även andra minoriteter erkändes i de olika länderna. Minoritetsarbetet, minoritetsstatusen och minoritetspolitiken började tidigare men länderna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 1999. Det är bara Danmark som avviker från detta i Norden och det trots att det finns forskning på att våra fyra länder har en gemensam historia så har den danska regeringen dragit en helt annan slutsats.

I Danmark kallades folkgruppen ”jydske zigeunere”, kjœltringer, natmœnd och skøjere, och i Sverige för kältringar, nattmän och ”skojare”. Det förekommer att äldre resande i Sverige själva kallar sig ”skojare”, ett ord som kan härledas till östfrisiskans Schooier, det vill säga benämningen på en fattig ”kringvandrande person”. I etymologiska ordböcker står det om folk som ”skoja kring landet” i betydelsen att ”vandra omkring på vägarna”. Dessa danska resande verkar, enligt forskningen, inte bara ha tagit sig till Sverige utan verkar även ha hamnat i Norge.[i]

Många av de romer som bor i Danmark anlände till landet under 1960 och 1970-talet för att arbeta. Under 1990-talet kom även många romer från forna Jugoslavien för att fly undan kriget. Vilket är den främsta anledningen till att romer inte har fått en nationell minoritetsstatus handlar, enligt utredarna om att det inte går att styrka på en kontinuerlig historisk närvaro i landet av romer.

Detta trots att det inte är så svårt att hitta belägg för närvaron av de resande och romer i Danmark. Till exempel så kan man på Sundsvalls museum se de det svartvita fotografier på Karl och Karin Columbus. Familjen Columbus bodde i en husvagn på en höjd mellan Bydalen och Birsta i Sundsvall under 1950-talet. De var ovanlig romsk familj på den tiden, dels då de blev bofasta så pass tidigt, dels för att det var ett blandäktenskap. Mamma Karin var icke-rom från Öland medan pappa Karl var från en romsk familj med rötter i Danmark och Småland. Samma släkter som kom till Sverige i slutet av 1800-talet.[ii] Förutom denna dokumentation finns det forskning som visar att det funnits resande sedan i alla fall 1300-talet i Danmark, med en tydlig koppling till de resande i Sverige och Norge.

Idag har Danmark förbundit sig att arbeta för likabehandling av romer. Men den danska Romska strategin lever inte upp till EU:s minimiskyldigheter och är ”bland de mest okonkreta och oambitiösa romska strategierna i EU”, är slutsatsen från Institutet för mänskliga rättigheter (IMR) i den nya analys av Danmarks behandling av romerna som gjorts.[iii] Vad det gäller resandefolket så verkar de inte inkluderas alls i den danska minoritetspolitiken.

I Norge skiljer man på de olika grupperna resande (tater) och romer.

Tater är en äldre term för den grupp människor som också kallas de resande. Namnet tater är omdiskuterat inom gruppen. Det finns de som använder ordet i sin organisations namn och andra som uppfattar termen som nedsättande. I Sverige anses ordet ”tattare” vara nedsättande och en förolämpning.[iv]

I Norge hittar man omnämnandet av tater första gången i kung Fredriks II:s öppna brev från 1584. I brevet skrivs det om en grupp som ofta kom till Norge ”i stora flockar på över hundra”. Man tror att de flesta kom via Sverige. Kungen gav order om att tatarerna skulle jagas ut ur landet.[v]

Det finns också källor som berättar om ”tater/zigenare” kom från Danmark 1505 och från Sverige 1512 och i ett engelskt brev från 1540 står det att läsa om en grupp som fördrevs från England och skickades med ett skepp till Norge.[vi]

Romerna anses ha kommit till Norge från Rumänien, under andra hälften av 1800-talet, då de romska slavarna befriades. En befrielse ut till fattigdomen i landet. Många romer emigrerade då till Nord- och Västeuropa i det som kallas Andra migrationen. Norska romer är ättlingar till denna migration. [vii]

Det var vid denna tidpunkt som det kom flera romska familjer ur grupperna kelderash, lovara och trari till Sverige, bland annat via Ungern och Ryssland. De hade rötter i provinser som Moldavien, Transsylvanien och Valakiet (Rumänien). Där hade romer under 500 år hållits som slavar, från början av 1300-talet till dess att slaveriet slutligen avskaffades på 1790-talet i Transsylvanien och år 1856 i Moldavien och Valakiet.[viii]

Finland har bara finländska romer

I Sverige, Norge och Danmark finns det belägg för olika grupper av romer. I Finland kan man se historiskt att romerna kom till Finland på 1500-talet via Sverige, de baltiska länderna och Ryssland. Finland var då en del av konungariket Sverige.

I Finland inkluderar man endast en grupp i den nationella minoriteten, i övrigt stämmer finska romers historia överens med de övriga nordiska ländernas gemensamma historia. De finländska romerna betraktas som en nationell minoritet i både Finland och i Sverige där de ingår i den nationella minoriteten romer.

Sverige har fem olika grupper av romer i sin nationella minoritet

Den nationella minoriteten romer består i Sverige av resandefolket, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer. Det har funnits en diskussion i Sverige om det är rätt att de resande ska ingå i minoriteten romer eller vara en egen minoritet som i Norge. Trots att ”romer” är den officiella benämningen på den bredare, heterogena minoritetsgruppen föredrar många resande just benämningen ”resande” eller ”resandefolket” på sin del av minoriteten.

Många har accepterat att ingå i den nationella minoriteten romer med en gemensam historia. Även om det fortfarande finns de som anser att det är fel, och anser att man i alla fall kunde ändra namnet på minoriteten romer till att inkludera resande, minoriteten resande och romer eller minoriteten romer och resande. Detta med motiveringen att resandefolket utgör halva minoriteten och är den gruppen och den grupp som kom på 1500-talet, medans romerna kom i slutet av 1800-talet.

De resande i Sverige är ättlingar till den första immigrationen till Norden under 1500-talet, eller ännu tidigare. Resandefolket har genom historien haft flera olika benämningar, varav de flesta ansetts nedsättande – ”tattare”, ”zigenare”, idag kallar de flesta sig för resande eller resandefolket. Men inom gruppen kallar många sig för dinglare.

Nordens gemensamma historia

Resande och romer i Norden har uppenbart mycket som knyter dem samman och många likheter även om det också finns olikheter mellan länderna, mellan grupperna och synsättet på grupperna.

Idag lever romanifolken i Norden både i nutiden och i historien. I berättelsen om romanifolken finns övergrepp och ett utanförskap där majoritetssamhället och de som haft makt på många sätt brustit och inte velat ta ansvar. Något som fortfarande påverkar både synsättet och behandlingen av minoriteterna. Staten i de olika länderna har delvis försökt att kompensera för dessa övergrepp. Något som lyckats mer eller mindre bra beroende på vilket land man tittar på.

Men det är också en berättelse om stark gemenskap inom gruppen, en gemenskap som sträcker sig över våra landsgränser och där släktbanden är viktiga. Resandefolket i Sverige, Norge och Danmark har ett dokumenterat släktskap medans man i Finland inte har utforskat det på samma sätt. Men flera finska romer delar efternamn med de resande i Sverige. Sammanlänkningen finns även bland de romer som finns i de nordiska länderna. De kom ungefär vid samma tidpunkt, slutet av 1800-talet, och har ofta ett släktskap med varandra.

Vi är alla släkt med varandra från början, det som skiljer oss åt är när vi kom till norden och statens behandling av de olika grupperna. Det har inte bara varit illa under åren utan det finns berättelser om vänskap, gemenskap och mänsklighet hos majoritetsbefolkningen och vi fortsätter att hela tiden att skriva vår historia. Idag är det våra unga som ska skriva vår framtida historia och det är viktigt att de får möjligheten att göra det utan att belastas av de äldres värderingar. De får aldrig glömma historien, men de måste få en möjlighet att gå vidare och ska inte behöva leva om det som redan har hänt.

Det som är bra är att romanifolken runt om i Europa numer tar plats och höjer sina röster. I Norden har vi funnits i över 500 år och borde vara en självklar del i samhället men vi har fortfarande en lång väg att vandra innan det blir så. Det som är bra är att vi har börjat hjälpas åt inom landet, mellan länderna och i de olika grupperna. Vi behöver hjälpas åt med att skapa en internationell plattform och skapa ett bra nätverk runt oss med forskare och akademiker som ser till att vår historia skrivs på rätt sätt och utifrån romanifolken och inte utifrån majoritetsbefolkningen.

Ett projekt som vänder sig till ungdomarna är Projektet för Resande- och Romska ungdomars studentmötet i Oslo, Norge.

Internationellt samarbete och mänskliga rättigheter Förenta nationerna (FN), Europeiska unionen (EU) och Europarådet samt andra internationella organisationer fäster numera allt större uppmärksamhet vid situationen för och skyddet av nationella minoriteterna. Självidentifikationsprincipen – att det är den enskilde själv som avgör den egna minoritetstillhörigheten – är grundläggande i FN-deklarationen om de Mänskliga rättigheterna.