Den Romska strategin skapades för att samhället skulle inkludera och bli mer jämställt för minoriteten Romer. Men för att det ska ske måste samhället erkänna de övergrepp som historiskt har begåtts, tillsammans med de övergrepp som begås i vår samtid. Sen måste vi som finns i minoriteten Romer granska oss själva och se vad vi kan göra för att föra utvecklingen framåt. Men framförallt måste vi som minoritet bli tagna på allvar och få finnas med i våra egna frågor.
Strategin för Romsk inkludering antogs 2012 med målet att den Rom som fyller 20 år 2032 ska ha lika möjligheter i livet som den som är icke-rom. Tanken var att strategin skulle vara ett redskap för att skapa likvärdiga förutsättningar för minoriteten Romer. Vi skriver 2023 och över halva tiden har gått vilket innebär att vi borde skönja målet där framme.
Tanken med strategin har varit att minoriteten Romer ska ta sig in i samhället och befinna sig där på lika villkor med resten av befolkningen. Men för att alla ska ta sig in och bli likvärdiga måste man också bli insläppt och bli tillåten att ta stegen uppåt, framåt. Samtidigt måste minoriteten granska sina egna strukturer för att bli mer jämställd. Vi behöver ta oss in i samtiden utan att för den sakens skull göra avkall på den kultur som finns för både barn, kvinnor och män. En inte helt smärtfri ekvation.
Och om man nu ska vara ärlig så är det är svårt att se att det har hänt något direkt radikalt kring strategin. Vi får fortfarande inte delta i arbetsgrupper som rör våra egna frågor. Vi är hänvisade till att delta i referensgrupper (som oftast får de färdiga förslagen presenterade för sig). Man kan tycka att efter 10 år borde vi finnas med i de arbetsgrupperna som arbetar med våra frågor. Egentligen borde det vara självklart att vi ska vara en del i att ta fram förslagen som ska läggas presenteras för referensgrupperna och inte komma in som “sakkunniga” efteråt. Det är ju oss det handlar om. Referensgrupperna kan dessutom fylla en större och bättre funktion. För hur det än är så är det minoriteten själva som har den största kunskapen i frågor som berör dem själva.
På minoritet.se finns en intervju av Michael McEachrane, gästforskare vid RWI, där han säger att:
”Sverige har sedan 2012 en samlad och långsiktig strategi för romsk inkludering. Strategin sträcker fram till 2032 och innehåller satsningar på utvecklingsarbete, främst inom utbildnings- och arbetsområden. McEachrane säger att Länsstyrelsens redovisning tyvärr visar att strategin hittills givit få resultat och att arbetet kring strategin tappat fart och genomslagskraft”.
McEachrane menar att det behövs en större politisk vilja att satsa på den romska gruppen i Sverige. Han poängterar vikten av evidensbaserade åtgärder som bör följas upp, utvärderas och åtgärdas vid behov.
”Det är glasklart att den romska gruppen är långt ifrån att vara jämlika i Sverige. Romer åtnjuter inte lika rättigheter och möjligheter som den övriga svenska befolkningen. Vi har mycket arbete framför oss för att nå i mål, menar McEachrane”. Läs hela intervju HÄR
En annan sak som framkommit i de samtal som vi på DIKKO har haft med Resande och Romer är att: oftast blir de som tillhör minoriteten inkopplade i slutet av olika processer som ett slags alibi för att stärka eller legitimera redan fattade beslut. Det kan också vara för att legitimera ett projekt som redan är färdigställt där målgruppen har haft inget eller lite att säga till om. Det finns även institutioner och skolor som arbetar med våra frågor som varken har referensgrupper eller anställda från målgruppen i sin verksamhet. Finns Resande eller Romer med så är de projektanställda eller arvoderas, inga tillsvidareanställningar, och återigen handlar det om att legitimera.
När DIKKO har pratat med Resande och Romer säger de att i regioner och kommuner anser de att möjlighet ges för att komma med förslag om hur de vill bli representerade. Men det är ett fåtal kommuner där Resande eller Romer finns med i de arbetsgrupper som tar fram förslagen. De flesta anser också att målen kommer att ta tid, och många säger att det kommer ta för lång tid. Om det ska vara lika villkor 2032 måste man öka farten för inkluderingen av gruppen.
Flera menar att inkluderingen ska inkludera och hjälpa alla Romer i alla städer i Sverige och att det inte bara ska handla om de som har en Romsk strategi. ”Allt vi gör är bara projekt och varar inte så länge”. Sen finns det stora skillnaderna i de olika grupperna, ”där de finska romerna får kämpa mer än andra med att få jobb och bli inkluderade”. En annan sak som många lyfter är att: ”Våra barn måste får rätt till undervisning i språket oavsett dialekt”.
I regioner och kommuner arbetas det med planering för att ge information om Sveriges minoriteter till medborgarna. Och i de kommuner som arbetar med Romsk inkludering lägger man ett extra fokus på minoriteten Romer. Det är även i dessa kommuner som de personer som utbildats till Brobyggare, bland annat, arbetar.
Här hittar du kommunerna som beviljats statsbidrag för att främja romsk inkludering 2023
Brobyggarutbildningen fanns mellan 2012 – 2019 och var en skräddarsydd utbildning för Resande och Romer som utfördes av en högskola. Men den gav inte samma meriter eller status som övriga högskoleutbildningar. Kanske berodde det på att det inte ställts samma krav på förkunskaper som övriga högskoleutbildningar. Vilket i sin tur påverkar Brobyggarnas löneutveckling i arbete och även deras karriärmöjligheter. Nu höjs det röster för att utbildningen ska återupptas.
Men om det ska bli en ny Brobyggarutbildning så behövs den utvecklas. Den måste få samma status som övriga högskoleutbildningar om den ligger på en högskola och då behöver man kanske ställa krav på förkunskaperna. I alla fall om den ska ligga kvar på en högskola. Annars kan man lägga den på en folkhögskola eller skapa ett samarbete med en folkhögskola där man kan läsa in de förkunskaper som krävs för att söka en högskoleutbildning, om det finns behov av det. Vi behöver skapa förutsättningar för Resande och Romer att fortsätta in i högre studier. En Brobyggarutbildning skulle kunna vara en sådan ingång och skulle kunna vara så mycket mer och komma många fler till godo.
Det har börjat mullra i leden och flera protesterar på de sätt som minoriteten Romer behandlas. Men också på det sätt som majoritetssamhället ser på dem. Ett exempel på detta är det som kvinnorna skriver om i debattartikeln Romska kvinnors röst tystas systematiskt ner av media:
Frustrationen växer inom de romska grupperna och bland oss romska kvinnor. Vi har inte fått någon annan möjlighet än den att sitta och beskåda vid sidan av. Medan mediernas icke romska representanter föreläser om oss romer i maktens korridorer.
Det glappar på många områden och ett annat är forskningen. För det behövs även skapas bättre förutsättningar för att forska, som det är idag har det avsatts otroligt lite medel till forskning av minoriteten Romer. Det är en felande länk i vår gemensamma historia vare sig det handlar om Resande och Romers ursprung eller Förintelsen. Det borde också skapas möjlighet för utbildade Resande och Romer att forska i de egna frågorna så att den utvecklingen tar fart. Okunskap skapar ofta spekulationer och tvärsäkra sanningar som inte har med vare sig forskning eller verkligheten att göra.
Det är också viktigt att de pengar som är öronmärka för minoriteten Romer hamnar och stöttar målgruppen. För om man får pengar som ska gynna minoriteten Romer bör de pengarna i mesta möjliga mån komma målgruppen till godo i form av verksamhet som minoriteten är med och utformar. Eller för att underlätta en tillsvidareanställning av kompetent personal som tillhör målgruppen som är med och utvecklar verksamheten. Kanske vore det på sin plats att ha en bättre kontroll på vart alla miljoner tar vägen. Kommer pengarna målgruppen till godo eller försvinner de ner i nåt stort hål i det allmänna svarta hål som verkar finnas överallt.
Det finns idag välutbildade Resande och Romer vars kunskap inte används. Men de verkar inte få plats inom de verksamheter som arbetar med våra frågor. Det man som samhälle och lärosäten måste göra är att ta till vara den kunskapen och skapa förutsättningar för de som redan utbildat sig, så de kan utveckla sig själva och den verksamhet som finns. De är dessutom viktiga förebilder för våra ungdomar. Utveckling och framåtanda är det som krävs om vi inte ska fastna och cementerar det vi har nu och det vi haft de senaste 10 åren.
Vi har lång väg kvar, och om vi ska nå målet till 2023 så får vi som minoritet nog ställa större krav på de strukturer som finns. Vi får inte heller nöja oss med att stillatigande titta på och invänta att någon annan ska ordna det. Vi behöver agera själva för annars lär vi aldrig komma längre än vi är idag. Det är vi som minoritet som skapar vår historia och vår samtid och vi kan påverka hur framtidens Resande och Romer ska se på det vi skapade, eller inte skapade. Hur vi förändrade verkligheten för minoriteten till det bättre eller sämre och vad vi gjorde för vår grupp. Så nu har tiden för att ställa krav och kliva in i befintliga strukturer infunnit sig. Vi får slänga mössan vi har stått och hållit handen när vi tackat för smulorna vi tilldelats. Det enda rimliga alternativet är att vi står med en egen tallrik och tar av buffén.
Läs även Vi är inga gatuhundar ni får godhetspoäng för att adoptera, Göteborg
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
