Norge visade vägen, när följer Sverige Resandefolkets vilja och tillämpar den norska lösningen? När myndigheter i Norge i samarbete med de berörda etniska grupperna arbetade fram lagstiftningen som utgjorde den norska statens klassificering av de etniska minoriteterna så valde man en något annorlunda väg än Sverige.
Romanifolket avser detsamma som vi som tillhör den ekvivalenta gruppen i Sverige åsyftar med begreppet; Resandefolket och epitetet den svenska riksdagen beslutat att kalla oss för; ”Resanderomer” som en av fem (det finns 60+ grupper som talar olika varieteter av Romani chib) grupper inom kategorin ”romer”.
Jag kan inte kalla mig rom, då jag inte är någon. I en svensk kontext (svensk romani delar till största delen grammatik med svenskan) betyder meningen; ”Jag är make”. Rom är alltså en titel reserverat för gifta män (gift med en Romni/kvinna av vårt folk) och jag har inte ens förlovat mig, och således är jag långt ifrån att bli en Rom, speciellt då min nuvarande flickvän inte är av Romanifolket, och ett giftermål skulle således ej resultera i att jag innehar rätten att använda titeln om mig själv.
Men det är inte enkom av lingvistiska anledningar som den norska modellen är överlägsen svensk minoritetspolitik. Genom att blanda ihop 60+ besläktade men unika folkgrupper och presentera dessa som ett folk omöjliggör staten utomståendes möjlighet att lära sig om de romska folkens historia, som kantats av lidande under större delen av gruppernas existens. Att jag inte kallar mig Rom är inte för att jag ser ned på de som faktiskt är romer, jag gör det inte eftersom att de liksom vi önskar upprättelse för sitt och sina förfäders lidanden. Mina förfäder var inte slavar i Rumänien och de, som ättlingar till de frigivna slavarna, gick inte igenom den svenska statens utrotningspolitik.
En tyst utrotning utförd i form av tvångsaborter med tillhörande tvångssterilisering om du var Romni, tvångslobotomier på de som var Romano-muschar (resandemän) samt ”uppfostringsanstalter” för barn så unga som fyra år gamla. Det lidandet står som en gigantiskt blockad mellan Romanifolket och dess upprättelse som åtminstone jag bedömer som nödvändig för en framtida försoning.
Romer från exempelvis Balkan genomlevde inte dessa utrotningsförsök, men det betyder inte att de inte erfarit förtryck och lidande. Utöver att kränka minoriteten så gör den nuvarande definitionen av minoriteten romer att insatser som inte behövs finansieras och prioriteras före de vi själva ber om.
Det svenska Romanifolket har tvångsassimilerats in i det svenska samhället, vi talar och skriver svenska lika bra som majoritetsbefolkningen och vi har inga direkta integrationsbehov på det arbetsmarknadspolitiska planet. Jag kan föreställa mig att vi nog per capita i högre utsträckning är egenföretagare än samhället i övrigt, annars tvekar jag på att vi sticker ut i den statistiken på något märkbart vis.
Vi behöver hjälp och stöd till att återta det som tagits ifrån oss. Det handlar om språkliga insatser såväl som kulturella. Den äldre generationen som vuxit upp med ovannämnda faror är många gånger så pass traumatiserade att de inte vill eller kanske saknar förmågan att lära ut kunskap vilket kan leda till att släkten helt sonika dör ut. För den här generationen har gatan aldrig upphört, vilket fler äldre i Norge upplever att den gjort.
Minoritetspolitiken utformades i vårat grannland i samarbete med Romanifolket och med romerna. På grund av de skillnader jag redogjort för så är grupperna i Norge olika men tydligt definierade etniska minoriteter. I Sverige har inflytandet över minoritetspolitiken uteblivit och riksdagen har på eget bevåg valt att osynliggöra ca 50% av den romska minoriteten.
I Sverige har man förväntats vara tacksam för det lilla man fått och känslan av orättvisa över att det inte är det vi behöver har lett till att en ännu större vallgrav mellan minoriteten och staten uppstått. Förtroendet för samhällets instanser är låg och i många fall obefintlig och resultatet av det är att inga legitima nödvändiga satsningar leder till något, då ingen tillhörandes Romanifolket har ett intresse av att revitalisera sitt språk och sin kultur om det sker på myndigheternas villkor.
Som grädde på moset så är en av de fyra andra grupperna ”svenska romer”, vilket avser de Kelderash-romer som kom i slutet av artonhundratalet till Sverige. Om Resande nu ska vara resanderomer, varför bär gruppen som anländer till landet 300 år senare ”svenska romer”?
Det svenska Romanifolket har funnits här sedan åtminstone 1512. Vi är en del av den svenska folksjälen och tydligast blir det inom svensk folkmusik. Calle Jularbo var exempelvis en Romano-musch, och ses som husguden bland svenska dragspelsmusiken. Erland Hermansson och Lorentz Brolin är två violinister som varit pionjärer inom svensk folkmusik. Detta mönster upprepas in i modern tid där exempelvis dansbandsmusiken likväl som filmindustrin formats av konstskapare från Romanifolket. Marie Fredriksson respektive Willie Andréasson är exempel på svenska kulturskapare som inte kallade sig romer, men som riksdagen ändå bestämt ska kallas just romer.
Vi kommer aldrig få de insatser vi lagligen har rätt till om myndigheterna inte vet vilka vi är. ”Resanderomer” existerar i alla fall inte, jag kan inte dra mig till minnes av att ha träffat en sådan. Jag har träffat Resande, jag har träffat Romano-manusch (Romanifolk), jag har träffat Dinglare och jag har träffat tavringar. Ordet Rom är så laddat med negativa stereotyper och ignoransen i termen har blivit en negligéns av de behov människorna som utgör gruppen anser sig behöva för att återfå det som staten på sätt och vis lyckats utrota.
Även om folket finns kvar så hör jag av de äldre att både språket och kulturen är fragment av vad vi en gång var och hade. Min dröm är att mina framtida barn får växa upp i ett land där även deras etniska minoritet, med sina 500+ år i landet, ska få skörda frukterna av den humanitära stormaktens helomsvängning från eugenik till inkludering. Och ett första steg vore att myndigheterna erkänner sina fel och tillsammans med Romanifolkets representanter lägger om minoritetspolitiken så att även den unika blandningen av romanikultur och svensk kultur som är vår folksjäl tillåts blomstra likt andra etniska gruppers.
Som det är nu känner Romanifolk generellt att vi med epitetet ”romer” sopats under mattan av politikerna, i hopp om att vår rädsla ska hålla oss tysta för evigt. Oavsett ignorans eller medvetet uppsåt, så riskerar resultatet av den förda minoritetspolitiken att bli densamma. Och de sår vi bär på riskerar att aldrig fullt ut läkas.
Jens Stelius Lundberg
Krönikör och poet som tillhör det Svenska Romanifolket.
