Lillemor Holmlunds adventskalender publiceras i DIKKO från 1 december och fram till julafton. #lillemorsjulresa
16 december
När jag efter någon timme eller så hade tinat upp vid elementet, och med hjälp av Sonnies Bästis lille hunden som lagt sig på mina fötter för att värma upp dem. Kunde jag utan att spilla en enda droppe skeda i mig en skål, ja, två skålar blev det av Curt,s goda köttsoppa. Jag såg att även småfolket lät sig väl smaka. Brrrp brrrp raaap kom det ur Tott: Ursäkta sa han lite urskuldande, men det var så sjundetusandes gott.
Då ropade Sonnie till: Titta, där på fönsterblecket vid fönstret. Titta på den lilla fågeln, Han har en röd luva på sig. Vi vände oss alla mot fönstret och tittade. Det är ju min lilla vän utbrast jag. Ja, det är Taltrosten sa gammeltomten, släpp in honom snälla Sonnie. Han flyger med bud till oss småfolket, så han har säkert bud till mig.
Sonnie tittade storögt på oss, men öppnade sen fönstret och in flög Taltrosten och landade på gammeltomtens axel, där han genast började säga något i gammeltomtens öra. Jaha, ähum, jag förstår hörde vi gammeltomten säga. Sen vände han sig till oss och sa. Vi måste ge mig i väg, men är snart tillbaka. Sen var småfolket försvunna i ett huj. Vad var det där om, sa jag till Taltrosten när han flög över till min axel. Taltrosten svarade. Det är småfolks-angelägenheter. Du får fråga gammeltomten sen.
Både Curt och Sonnie stirrade mer än storögt på mig och Taltrosten, och Curt sa: Du har då de märkligaste vänner. Hur råkar du på alla. Denna lilla vän träffade jag hemma i Åmål en vinterkväll för flera år sedan sa jag och började berätta:
Snön yrde och vräkte ner utanför – och jag satt och myste med tända ljus och en bok i min insuttna fåtölj. Rätt som det var tyckte jag mig höra små knäppande eller något ditåt, men tänkte först—ja—det knäpper ju och låter i hus ibland. Men det där knäppande –gick över till ett envetet ljud av små knackningar, och till slut fick jag ju gå upp ur fåtöljen, för att titta efter vad det var som lät så ihärdigt. Jag följde ljudet in till sovrummet och fann att det kom ifrån fönstret bredvid balkongdörren där. Blev ju lite förvånad—då jag bor en trappa upp—Men, nyfikenheten tog över hand—och jag öppnade balkongdörren lite försiktigt och tittade ut. Döm om min förvåning när jag får se en liten fågel med röd luva på sig—sitta på fönsterblecket och nicka med sitt lilla huvud mot mig.
Jag stod där bara och stirrade en stund—och fick fram till slut : Hej du—vad kommer du ifrån. Den lilla fågeln flög upp och satte sig på min axel alldeles nära halsen –och kröp ihop och riktigt burrade in sig i mitt hår. Jag kände hur den lilla kraken darrade, och förstod att det berodde på att den frös något alldeles förfärligt. Jag stängde dörren och gick in —medans tankarna for runt—hjälp, hur gör man med en liten frysen fågel. Jag fick tag i en frottéhandduk på väg till vardagsrummet och gjorde den som en liten grotta— ställde den på rumsbordet en bit i från värmeljusen—sen lade jag försiktigt ner fågeln i handuksgrottan. Den lille stackaren blundade efter ett tag och jag förstod att den hade somnat. Så satt jag där i flera timmar och funderade och undrade var den kom ifrån—och var hade den fått den lilla röda luvan ifrån. Sen slog det mig—att den är säkert hungrig när den vaknar—som tur var hade jag dagen innan köpt fågelmat och en talgboll—som jag hade tänkt hängt ut i trädet utanför – det där med talgboll kom jag ihåg var nästan viktigare än maten—jag hade läst någonstans, att en droppe fett kan rädda en fågel ifrån svält och köld. Jag letade fram ett gammalt papperslock och satte dit fågelmaten och talgbollen och ställde det på en pall vid bordet—så den lille fågeln kunde se det när den vaknade.
Timmarna gick och det blev morgon och jag vaknade till i fåtöljen, av ett kvittrande rakt in i örat.
Lite morgonrusig uppfattade jag, att jag hade något som spatserade på min axel. Det var den lilla fågeln som burrade upp sig, flaxade lite med vingarna och lade huvudet på sned och kikade på mig.
Min blick föll på pallen och jag såg att den hade låtit sig väl smakat av det jag ställt fram.
Sen—hör och häpna—säger den: Tack Lillemor—vän av småfolket. Jag lovar er att jag höll på att ramla ur fåtöljen och fick bara fram ett fånigt –Va! – Tack Lillemor vän av småfolket, sa den igen—ja, kunde bara nicka till svar—stum av förvåning.
Den lille fågeln fortsatte sen –Jag kommer med viktigt bud inför julen till hustomtarna i de gamla husen vid Plantaget ifrån deras farfarsfars-kusins-bryllingar långt uppe i en by utanför Svappavara. Jag har nästan flugit i 4 dygn i yrande snö—och kunde nästan inte ta ett vingslag till, när jag kom hit till Åmål—men så kom jag ihåg att småfolket berättat att du är deras vän och tänkte att jag kunde få vila och värme hos dig innan jag fortsätter. –Jag kunde bara fortfarande nicka till svar—Men efter jag fått i mig lite kaffe och en kopp till—så satte jag mig ner och språkade med min nyfunne vän som jag fick reda på kallades för Taltrosten och fick svar på både det en och det andra. Sen var det dags för min lille vän att flyga vidare med sitt viktiga bud.
Nu vet jag vad och vem det är om det hörs små knackningar på fönstret—och det är lika roligt varje gång Taltrosten landar på mitt fönsterbleck och kommer på besök avslutade jag min berättelse.
Ja, så gick det till när vi möttes första gången sa Taltrosten och fortsatte: Sonnie kan jag få vila här i natt.
Här kan du läsa hela Lillemors julkalender
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
