Jag samlar på all möjlig litteratur som rör sverigefinnar. Främst facklitteratur, men även skönlitterära gestaltningar är viktiga för mig. Något jag märkt sedan jag börjat läsa mig in på den sverigefinska skönlitteraturen är att vissa författare lyfts fram mer än andra.
Anledningen till detta är flera. Svenska samhället och dess litterära kritiker har lyft fram vissa författare för sina gärningar. Exempelvis vet jag att Susanna Alakoski är en uppskattad författare i den svenska offentligheten, men bland sverigefinnar finns det många som tycker att hon bara visar upp negativa sidor av sverigefinnar.
Intressant nog finns det andra skönlitterära berättelser om sverigefinnar som skildrar sverigefinnar på ett annat sätt. Carina Malinen Lundins Kiitos baby! Är ett bra exempel. Den har jag läst till och från den senaste tiden. Den handlar om Eino och Heikki som reser till Sverige på 70-talet och deras liv här. De har olika jobb och förälskelser under den här tiden. Skildringen är fylld med mycket humor och värme, långt bort från hur en del inom den sverigefinska minoriteten anser att skönlitterära skildringar ser ut. Ingen misär eller stereotyper här inte.
Men trots detta finns det någonting med romanen som får mig att fundera. Egentligen funderar jag alltid på det när jag läser sverigefinsk skönlitteratur: det här handlar ju inte om mig. De mest kända sverigefinska författarna, som Hannu Ylitalo, Antti Jalava, Susanna Alakoski och Eija Hetekivi Olsson skildrar inte sverigefinnar som mig. Vi som på något sätt känner att vi är sverigefinnar för vi har vuxit upp med finskspråkiga far- eller morföräldrar men aldrig lärt oss finska. Vi som har det finska där men av olika anledningar, oftast på grund av våra föräldrar, valt något annat.
Jag tänker på detta eftersom skönlitteratur kan fylla många funktioner för läsaren. För min del är det ibland viktigt att kunna relatera till huvudkaraktärerna i en roman, kanske via deras känslor till saker och ting eller utifrån deras erfarenheter. Men jag undrar hur en sådan roman som handlade om sverigefinnar med min erfarenhet skulle se ut.
Mitt skrivande har förändrats en hel del under mitt liv. Jag började skriva skönlitterärt 2005–2006 och skrev mest noveller och andra skönlitterära experiment. Jag fortsatte med det fram till 2015 då jag fick en slags writers block och inte hade någonting jag ville skriva skönlitterärt.
Jag hade länge planer på att skriva romaner, jag hade tänkt mig vad romanerna skulle handla om. Eftersom jag aldrig sett mig som en sverigefinne under hela den perioden jag skrev skönlitterärt blev det heller aldrig att jag skrev någonting om detta. Jag har gjort några försök i form av dikter men det kom senare.
2014 läste jag kurslitteraturen för etnologi på Södertörn och började inse att jag är en sverigefinne. Intresset för min sverigefinskhet inleddes alltså samtidigt som jag övergav den skönlitterära ambitionen jag hade. I stället började jag skriva mer essäer, debattartiklar och tänka i banor kring facklitteratur. Det är vad jag har fokuserat på under lång tid. Jag tror att det kan ha bidragit till att jag inte riktigt kan få en idé om hur en roman som skulle utgå ifrån min egen sverigefinska erfarenhet och tankar skulle se ut. Redan nu sitter jag och försöker att få ordning på vilka romaner jag vill skriva först för jag känner själv att de faktiskt kan bli skrivna.
Ja, så ser det ut. Vad som representeras i den sverigefinska litteraturen är inte enhetligt och inte heltäckande. Litteratur kan aldrig vara heltäckande tror jag. Vissa kanske säger att jag har fel och de får väl anse det. Om det är möjligt att skriva en bok som aldrig blev gammal och ständigt är aktuell utan omskrivningar skulle vi inte behöva några nya författare. Jag antar att vi ständigt får nya författare till romaner, noveller och lyrik eftersom det finns mer än bara en eller två möjliga sätt att gestalta världen.
Mitt skrivande är också en del av en större helhet, skulle jag säga. Även om man skulle se skillnad mellan exempelvis Det sverigefinska Södertälje och Bilden av det finska så handlar båda om representation men inom olika ämnen. Den förra handlar om lokalhistoria och den senare om en mängd olika mediaformat. Så kommer det också att fortsätta.
Jag har en planering på vilka böcker jag ska skriva. Majoriteten handlar om sverigefinnar eller anknyter till ämnet på något sätt. Nu i somras fick jag revidera mina planer för att skriva om lite andra saker som också intresserar mig. Jag försöker att vara flexibel men det är inte alltid det går. Förhoppningsvis kommer jag att få tummen ur och skriva en roman som går att publicera. Men den kommer nog inte att handla om sverigefinnar.
Det finns säkert många fler berättelser om sverigefinnar där ute som vi ännu inte har fått lära känna. Jag anser att om man ska skriva om sverigefinsk erfarenhet, vad det nu är, måste man också öppna upp för att det kan finnas många olika gestaltningar och erfarenheter.
Facklitteratur ger möjlighet att lyfta fram olika berättelser. Etnologin lärde mig att väva samman olika perspektiv från personer jag intervjuar. Hur jag ska använda detta i framtida skönlitterära gestaltningar har jag inte riktigt kommit underfund med.
Under tiden fortsätter jag mitt letande i den sverigefinska skönlitteraturen efter olika berättelser och sätt att gestalta. En dag kanske jag läser något som speglar mig om så bara lite. Så för att återgå till Carina Malinen Lundin. Hennes roman är bra och jag gillar den. Men jag undrar: när jag får möjlighet att säga kiitos baby till någon?
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning som inte har några bidrag kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
