I år är det val till riksdagen, regioner samt kommunerna i Sverige. En mandatperiod lider mot sitt slut, en ny är på väg att formas. Av åtskilliga opinionsmätningar tycks mycket stå på spel för flera partiers överlevnad, inte minst på nationell nivå.
Som väljare i en demokrati kan jag emellertid förundras över partiernas oförmåga att själva ta initiativ och driva opinion. När jag skriver det, så vill jag samtidigt markera att det inte handlar om att man inte ”får” bry sig om det som händer ute i samhället och i omvärlden, till exempel Putins invasionskrig i Ukraina. Tvärtom hade jag nog blivit mer oroad, om man inte hade koll och kommenterade.
Mitt problem handlar snarare om när man nästan enbart surfar på opinionsvågor som kommer och går, som om man inte själv hade något att komma med. Det gör att debatten riskerar att bli visionslös och samhällsengagemanget långsamt urholkas.
För egen del är en av mina hjärtefrågor urfolks- och minoritetspolitiken. Den enda gång som jag hört någon partiledare/språkrör från riksdagspartierna i en debatt lyfta frågan om samiska rättigheter har varit Märta Stenevi (MP), i samband med frågan om etablering av nya gruvor. All heder till henne.
Utöver det, så förekommer inget mer. Inte ett ord om hur urfolks- och minoritetsspråken ska stärkas inom den offentliga sektorn i allmänhet och hos de kommuner som är förvaltningsområden i synnerhet. Inga djupare analyser om varför rasistiskt motiverade hatbrott och diskriminering uppstår. Ja, överhuvudtaget ingen framtidssyn om vilket inflytande som urfolk och minoriteter bör tillmätas, i förhållande till frågor som rör såväl minoritetspolitiska mål som andra områden.
Stor del av ansvaret för urfolks- och minoritetspolitiken har förskjutits till civilsamhället. Visserligen organiseras samråd mellan förtroendevalda, tjänstepersoner och representanter från urfolk och minoriteter med jämna mellanrum, men det råkar finnas en ”samrådströtthet” av att det blir den enda typ av forum som urfolks- och minoritetsfrågor diskuteras. Man existerar ju året om.
Ärligt talat, så tror jag att urfolks- och minoritetspolitik på det stora hela betraktas som ett särintresse istället för den demokratifråga det faktiskt är. I den mån detta område nämns så sker det överlag pliktskyldigt. Visserligen förstår jag att politik handlar mycket om konkreta sakfrågor, och dess korrelation till budget, lagstiftning och förvaltningsform. Men jag är övertygad om att urfolks- och minoritetsperspektiven skulle berika politiken, om de fick ett värdigare utrymme.
För att uppnå en hållbar samhällsutveckling i Sverige, så är samiska perspektiv avgörande för att koloniala strukturer undvikas att reproduceras. Miljö- och klimatfrågorna kan inte reduceras till en fråga om tekniska justeringar inom ramen för det befintliga systemet. Romska och resandefolkets perspektiv måste inkluderas i frågor som rör bland annat socialpolitikens utformning, särskilt med anledning av att Sverige, liksom hela EU, har en lång fruktansvärd historia av antiziganism. I skolpolitiken behövs judars, sverigefinnars och tornedalingars perspektiv på litteratur- och historieundervisningen belysas.
Allt detta är bara några spontana exempel, så fler idéer vore hjärtligt välkommet. Det handlar om demokrati och hur en sann representativ demokrati skall avspegla ett samhälles mångfacetterade drömmar. Urfolks- och minoritetspolitik är riktig politik, oavsett hur det står till i den allmänna opinionsbilden.
Filip Hallbäck
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
