Debatt| Almedalen och demokratin. Hur vill vi ha det?

pixabay

Snart är politikerveckan i Almedalen slut, Visby kommer snart återgå till sin lite mer lugna, sömniga lunk. Veckan i Almedalen är en folkfest som drar mycket folk, politiker, företagare, organisationer och media från hela landet.

Almedalen är ett demokratiskt forum, där samtalen, debatterna, talen och uttrycken ska få utrymme. Många vill åka dit, men en del kommer inte iväg för att det kostar för mycket, andra för att de inte har någonstans att sova och några för att de som inte vågar. Oavsett varför man inte kan/vill åka till Almedalen så är kan man delta via medias rapportering.

I år precis som förra året, tyvärr, fanns det faktorer som gjorde att festen kom av sig, eller helt ställdes in.

Almedalens besökare är personer som, ibland, bryter normer, tillhör minoriteter, kämpar mot rasism och/eller mänskliga rättigheter. Det är människor som tar ställning för människors lika värde med rätt att uttrycka sig på det sätt som passar dem vare sig de är homosexuella, tillhör minoriteter, är mot rasism, eller tillhör ett parti.

I år fanns det flera personer och grupper som redan innan Almedalen sa att de inte skulle komma om rasister skulle få samma utrymme som förra året. Och de fick utrymmet.

Därför anlände de högerextrema och nationalistiska grupperna med sin skrämseltaktik även i år till Almedalen. De som stannade hemma satte orden solidaritet och demokratin i halsen och försökte frenetiskt få bort den kvävande känslan.

De högerextrema och nationalistiska grupperna satte inte i halsen utan de satt prägel på många platser, utrymmen, gator, torg, seminarier och mingel. Gruppernas närvaro dikterade villkoren och deras närvaro hade ingen begränsning.

Deras blotta existens och närvaro kvävde de trygga platserna som fanns för reflektion, öppenhet och utbyte. Och i deras närvaro tystnade samtalet och uttrycken, diskussionerna och frågorna. För att ställa frågan om vad polisen och SÄPO anser om ett förbud mot högerextrem organisering blev en omöjlighet då ingen visst vad konsekvenserna av en sådan fråga kunde bli för personen som ställde den.

Media har rapporterat om hur nazister trakasserade och blockerade utställningen om Förintelseöverlevare. Hur de besökte olika seminarier och samtal där teman om demokratiska frågor, antirasism och våldsbejakande extremism fördes. Otrygghet och tystnad ersatt det demokratiska utrymmet för öppenhet och samtal.

Polisen och SÄPO försäkrar oroliga deltagare att de kan känna sig trygga, de skulle ingripa vid våldsamheter. Men det handlar inte bara om det fysiska våldets smärta som en smäll skulle gett, den går över. Utan om den psykiska smärtan, rädslan otryggheten som sitter i mycket längre.

Det tysta passiva hotet skrämmer ibland mer än det högljudda utåtagerandet. Konsekvensen av att släppa in rasism och nazism i våra demokratiska rum blir att samtalen tystnar i rädsla för vad som ska hända sen. Är det verkligen en sån demokrati vi vill ha?

Om vi ska kunna ha öppna demokratiska platser där samtal och möten kan skapa förändring så måste vi nog fundera på om det är rätt att alla ska få vara med, vare sig det handlar om Almedalen eller om andra ställen.

Demokrati tillåter alla att ha en åsikt men om man tillåter att några får det demokratiska samtalet att tystna kan man fundera på det demokratiska i det.

Regeringen ska äntligen fatta ett beslut om att tillsätta en kommitté som ska utvärdera om det ska införas straff eller förbud för de som deltar i rasistiska organisationer. Man ska också se över hur ett sådant förbud i så fall skulle kunna se ut.

Beslutet kommer handla om vi fortsatt ska ha ett öppet samhälle där var och en kan gå ut med vem de är eller om tystnaden och rädslan ska råda.

Jag anser att ingen ska behöva dölja sin identitet. För mig för det som händer nu tankar tillbaka till en tid när mitt folk inte var accepterade i samhället och överlevde genom att tystna och gömma sig. Den tiden vill ingen ha tillbaka, utan jag vill ha ett samhälle där minoriteter och andra normbrytande organisationer tillsammans med civilsamhällets organisationer kan mötas i samtal utan att behöva välja sina ord eller gömma sin identitet i rädsla för konsekvenserna.  

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu