Martin Luther King har sagt många kloka ord, bland annat dessa:
Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.
Idag ser vi hur förminskandet av Hédi Fried och hennes upplevelse av förintelsen sker dagligen i olika medier.
Hédi Fried föddes 1924 i staden Sighet i dåvarande Ungern (idag Rumänien). Efter att ha suttit i koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz och koncentrationslägret i Bergen-Belsen kom hon till Sverige med båt år 1945.
Hon berättade sin sanning i en debattartikel i Dagens Nyheter där hon också berättar om sin syn på dagens samhälle och politik. Bland annat skriver Hédi Fried att Sverigedemokraterna kommer från samma ideologi som ledde till att miljontals människor dog under Förintelsen.
Okej. SD är inte antisemiter, det är islam de är emot. Kruxet är bara att de muslimska, arabisktalande invandrare som inte får finnas i Sverige, också är semiter, skriver hon.
I TV4:as ”Efter fem” uttalar sig Jimmy Åkesson om hennes ord och säger att Hédi Frieds kritik bygger på ”felaktiga premisser”. Han antyder även att det kan finnas en baktanke med hennes ord.
Jag vet inte om hon tror på det själv eller om hon används av politiska intressen, säger han.
Efter Hédi Frieds debattartikel men framförallt efter Jimmy Åkessons uttalande kom hatet som en flodvåg som vill sopa bort alla sanningar, självupplevda eller inte. Hatet riktar sig främst mot överlevare från Förintelsen, vår tids störta massaker av människor. Frågan är om någon kan sjunka lägre än att angripa människor som överlevt Förintelsen.
Efter hatet kommer den stora tystnaden som breder ut sig som en farsot. Tystnaden som gör att flodvågen av hat får näring. Människorna håller inte alltid med hatarna, de kan till och med fördöma det de säger i tysthet, men de vågar inte säga emot. De vill inte bli utsatta och hamna i flodvågen av hat. Många väljer tystnaden trots att de flesta vet att den som tiger den samtycker, och hatarna får ro att växa.
Det går inte ignorera eller tiga bort det som sker. Att trycka in huvudet under armen och låtsas att det inte finns kommer inte hjälpa, för hatarna försvinner inte. De finns där oavsett vad vi tycker om dem och deras åsikter. De försvinner inte bara för att vi försöker att glömma att de finns. Deras åsikter måste tas på allvar av många människor och vi måste visa på de sätt vi kan att det inte är okej att hata.
Hatet ökar och blir allt grövre. Det kan många vittna om. Hatet bryr sig inte om klass eller vem du är, det är ett problem som skär rakt genom samhällens alla skikt. Det man måste komma ihåg är att alla kan drabbas, så det går inte tänka att det inte drabbar mig. Och i takt med att hatet och hoten blir allt grövre rör vi oss också snabbt mot att problemet blir allt mer allvarligt. Ingen av oss vill uppleva det hat Hédi Fried och alla andra överlevare drabbades under andra världskriget.
Det man kan tänka är att om en 95 årig dam har modet och kan säga sanningen kanske vi andra också kan få mod att säga ifrån att nu är det är nog.
Jag avslutar med ännu ett citat av Martin Luther King:
Är inte fruktan en av de främsta orsakerna till krig? Vi säger att krig är en följd av hat, men en noggrann undersökning ger denna följd: först fruktan, sedan hat, sedan krig och slutligen ett ännu mera glödande hat.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
