
”MacGyverism” har inspirerat människor att vara påhittiga och uppfinningsrika. Jag har sett många exempel på detta i vardagen, där människor använder praktisk kunskap och kreativitet för att lösa problem. Exempel på detta är en egenbyggd fiskrök med hjälp av gamla hushållsartiklar och ett vapenskåp. Andra exempel är uppfinningar för hembränning. Dessa uppfinningar är kanske inte alltid perfekta, men de visar prov på kreativitet och uppfinningsrikedom. Även enkla lösningar, som ett utedass tillverkat av konservativa valaffischer, kan ge glädje och en känsla av förundran.
Det gick en tv-serie när jag var liten som hette MacGyver. Den handlade om en man i yvig hockeyfrilla som ofta hamnade i svåra situationer där han var tvungen att hitta lösningar genom spontana uppfinningar, ofta av gamla hushållsföremål och pyroteknik. Lite av det vi idag kallar för “återbruk”, fast med en livsavgörande, äventyrlig twist.
MacGyvers improvisationer skapade ett nytt begrepp. ”MacGyverism”. Jag tycker mig regelbundet se spår av den genialiska galenskap som präglade programmet bland grannar, släktingar och bekanta jag har, framförallt på landsbygden. Det som krävs är någon form av praktisk kunskap, och vilja och utrymme att spara saker som “kan vara bra att ha”. Jag tror också att en gnutta fattigdom eller snålhet är gynnsam för kreativiteten.
Resande har ju alltid drivits av slags födgeni genom tiderna, och jag tycker mig nog se att vi ofta har, om inte bättre, så i alla fall fler, kreativa vardags-uppfinningar på vårt samvete.
Ibland är det enkla det smartaste, men inte alltid. Jag vet en resandefamilj där kvinnan tyckte sig behöva en hundbur till bilen. Hennes man tyckte att det där var en utgift de kunde vara utan, och gick till sitt “bra att ha”-förråd. Han tog två gamla skoställ, inköpta på loppis, nåt diskställ, några buntband, gångjärn och en hasp, och voilà! Där stod den i bagagen, nästan som måttbeställd. Om hans hustru var tacksam förtäljer inte historien, men enligt familjens döttrar så blev det en utgift för en “riktig” hundbur i alla fall. Samme man byggde in radiosändare på de mest underliga ställen, så pass att familjens ringklocka sände rysk radio för inresta besökare. Han åtgärdade lackskador på bilen med smörpapper, plastic padding, och sin frus nagellack, och likt en romano-MacGyver byggde han en hembrännare av dammsugardelar.
När jag ramlar över sådana uppfinningar i vardagen får jag ett inre lugn, på samma sätt som jag får när jag hittar någon ny maträtt där allt liksom bara klickar, och ljuv musik uppstår. Inte genom de enskilda delarnas förträfflighet, utan genom hur de i symbios med varandra förvandlas till något helt nytt som jag plötsligt känner att jag inte kan leva utan. Och resultatet behöver för all del inte vara perfekt för att jag ska börja tindra med ögonen. Kreativiteten och det nytänkande i skapelserna är det som förtrollar mig.
Ett exempel på hur uppfinningsrikedomen kan kännas som balsam för en trött själ var det när jag rullat in mot sommarstugan ute vid ett träsk. Där fick jag se jag en stor blommande jordhög med ett stort svart skåp på ena sidan och ett litet svart skåp på den andra sidan. “Det är till fisken” sa far, som om jag var bra dum som inte förstått det på en gång. Det lilla vapenskåpet eldade han i. Röken leddes sedan i ett rör, genom jordhögen, in i det gamla torkskåpet för kläder, där fiskarna låg. För att reglera värmen låg det en slang instucken i jorden, där det iskalla vattnet från sjön flödade ymnigt. Den blommande jordhögen hade därför ett tropiskt klimat mitt på den västerbottniska myrheden. I alla fall de dagar det nappade bra.
Han har alltid varit en fena på vätskekylning, min far. I sin ungdom, för kanske 200 år sedan, inredde han en hel garderob med kromade rör och elektriska värmare. Han hade i detta skåp, avsett för linneförvaring, lyckats få själva in dryckeskokaren, såväl som reningssystemet och vattenkylningen i ett automatiskt självreglerande system. Garderoben blev av förklarliga skäl lite otymplig att flytta, och fick därför ingå i husköpet till nästa köpares stora glädje. Att tillagningsanordning för drycker av ädlare slag ingår som en bonus vid husköp tror jag de flesta i den övre delen av landet varit med om eller i alla fall hört talas om, men det torde vara något ovanligare att det är paketerat i ett sådant gediget och genomtänkt hantverk.
Det finns också berättelser om hur dessa gubbar lär sig att samexistera med naturen för att kunna ge fingret åt byråkrater och politiker, bland annat genom mäskdunkar som maskerats av myrstackar och jäst snabbt av värmen de små liven alstrade. Historierna jag hört om hembrännare är många. Därför tror jag att statliga förbud kan vara gynnsamma för kreativiteten, särskilt för gubbar i glesbefolkade delar av landet.
Ytterligare ett exempel på hembrännarhistoria, som jag vägrar tro skulle kunna vara påhittad på grund av sin genialitet, handlar om en man i Göteborg. Han var ägare till en toppmatad tvättmaskin, som han snart insåg skulle kunna vara till större nytta om han gjorde några små förbättringar. Han gjorde ett hål i locket som han satte kolonnen på, men samma hål kunde han även stänga ihop ”underifrån”. Med hjälp av denna apparat sägs han ha kunnat jäsa sin mäsk i själva tvättmaskinen med hjälp av värmen från maskinens 30-gradersprogram, för att sedan öppna upp hålet i locket till kolonnen och destillera mäsken med värme från 60-gradersprogrammet, för att slutligen efter avslutad destillering släppa ut all kvarvarande slagg i avloppet direkt från maskinen. Magi!
Alla innovationer är dock inte av godo. Jag minns särskilt en historia en vän till mig berättade om när hon varit tvungen att avliva sin häst. Hennes far bad då veterinären att få spara hästens ben. Han hade kommit på att de ju skulle vara utmärkta att återbruka som golvlampor. Tyvärr hann han få någon annan snilleblixt som kom emellan, och hästens ben blev liggande i en varm bil tills de var redo att springa iväg helt på egen hand igen. Och det blev aldrig några hästlampor. Min egen älskade mormor gjorde nåt liknande i mindre grotesk skala, när hon passat min kusins papegoja. Gojan åt under passandet en geting och dog. Mormor stoppade då fågeln i frysen, eftersom den fortfarande var otroligt vacker, men nu varken sket eller skrek längre. Mormor tänkte stoppa upp papegojan och ge till min kusin vid hemkomsten som en överraskning. Givetvis glömde hon bort den, och den skrämde ihjäl oss barn varje gång vi letade bullar i frysen och öppnade en påse med en kallt stirrande död röd ara i. Det kanske var lika bra att den glömdes bort. Min kusin var vid tillfället i lågstadieålder och hade nog inte uppskattat presenten. Jag kan nog faktiskt inte dra mig till minnes en enda historia där det blivit en lyckad present när det tillverkats överraskningar till barnen av deras döda husdjur. Men många försök har det gjorts
Jag minns också för något år sedan när jag gick i tankar på att köpa en vedeldad badtunna och svängde förbi en granne, så hade han dragit en vattenledning genom två gamla hopsvetsade fälgar. Inne i hålrummet mellan fälgarna eldade han. Vattenledningen var sedan inkopplad på två ställen till en stor plastpool, som nu hade vedeldad uppvärmning med självtryck. Vedeldade färdigköpta tunnor var tydligen både små och fjolliga fick jag veta, och jag har ännu inte kunnat med att köpa något så futtigt efter att ha beskådat detta hantverk, centralt placerat mellan ett hönshus och två före detta lastbilar.
Uppfinningar behöver för all del inte vara särskilt tekniskt komplicerade för att ge en det där lilla extra pirret i bröstet av skrockig lycka. Under ett besök i ett EU-migrantläger för några år sedan fick jag beskåda ett utedass, helt och hållet byggt av Moderaternas val-plakat. Jag inser att MacGyver i sin ungdoms iver kanske inte imponerats lika stort som jag över påhittigheten. Troligen hade han kliat sig med kundvagnshandtaget han precis höll på att bygga ett rymdskepp av, i den rufsiga hockeyfrillan, och skakat lite på huvudet. Kanske hade han fnyst.
Men jag är ingen solariebränd tv-stjärna från 80-talet. Jag anser faktiskt att kunna glädjas åt de tillfälligheter i det vardagliga som, till synes utan baktankar, skapar en himmelsk symfoni är en ynnest.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS