Internationella minnesdagen för Förintelsens offer uppmärksammas varje år den 27 januari. Detta datum valdes eftersom det var den dagen då de allierade trupperna befriade fångarna i Auschwitz-Birkenau och avslöjade de fruktansvärda händelserna från Förintelsen för en chockad värld. Det är en dag för att minnas dem som mist livet, samt att hedra de som kämpar för mänskliga rättigheter. FN beslöt att ge dagen internationell status år 2005.
När vi diskuterar Förintelsen framhäver vi alltid vikten av att sådana händelser aldrig får upprepas.
Vi frågar oss ofta; hur det kunde hända överhuvudtaget? Hur kunde detta bli verklighet? Fröet till förintelsen såddes med nazisternas maktövertagande 1933. Tyskland, som var djupt drabbat av de ekonomiska konsekvenserna av första världskriget, blev en grogrund för nazisternas hatfulla agenda. De som sågs som ”icke rasrena”, såsom romer och judar, blev syndabockar, tillsammans med andra som politiska motståndare, personer från HBTQ-gemenskapen och funktionshindrade. Detta skede begränsades inte bara till Tyskland; antisemitiska och rasbiologiska idéer påverkade även stora delar av Europa, inklusive Sverige.
I takt med att nazistpartiet stärkte sin ställning försämrades livsvillkoren för dessa utpekade grupper. Till en början var Nürnberglagarna om rasrenhet riktade enbart mot judarna, som tvingades bo i getton. Senare utvidgades dessa lagar till att omfatta andra grupper. Romanifolken, så som resande och romer, såg sin status försämras och blev stämplade som ”främmande raselement”. De blev registrerade, berövades de flesta av sina rättigheter och tvingades bära kännetecken för att visa vilken typ av avvikelse de representerade. Romerna bar en ”Z”, judarna en Davidsstjärna och homosexuella en rosa triangel.
När gettona i Tyskland hade etablerats var det bara en fråga om tid innan alla som ansågs hota den rasliga renheten blev tvungna att kliva på boskapsvagnar, där de transporterades till så kallade arbetsläger, vilka i verkligheten var platser för industriellt dödande. Romanifolken kom oftast inte ens in i boskapsvagnarna utan likviderades redan innan resan.
De tygmärken som dessa grupper var ålagda att bära användes också i lägren, i kombination med tatuerade fångnummer, vilket bidrog till en systematisk avhumanisering av dem som utnyttjades för arbete, utsattes för grymma medicinska experiment och slutligen gasades ihjäl.
Sverige bär en del av en mörk historia. Innan andra världskrigets utbrott, när det fanns tecken på de problem som skulle uppstå i Tyskland, samarbetade ledande rasister med nazisterna och skapade register över resande och romer. Romerna var redan förbjudna att komma in i Sverige sedan 1914, och förbudet varade fram till 1954. Denna restriktion innebar att romer inte kunde ingå i räddningsinsatser när Röda korsets vita bussar hämtade fångar från lägren. Om du var rom blev du stoppad i Köpenhamn och skickades tillbaka till lägret. Mindre känt är att prominenta vänstersympatisörer, fackliga ledare och antifascister sattes i interneringsläger för att underlätta överföringen till dödslägren.
Rasbiologiska institutet i Uppsala skapades med syftet att indela och klassificera olika ”raser” i Sverige. Dess människofientliga påverkan ligger som grund för de övergrepp som genomfördes i den svenska statens namn. Exempel på detta inkluderar tvångsomhändertagande av barn från resandefolket samt tvångssterilisering av kvinnor, allt för att förhindra födelsen av fler barn av så kallade ”icke önskvärda raser. ” Det bör noteras att tvångssterilisering även drabbade andra grupper och fortsatte fram till 1975.
Sverige har svårt för att hantera sina skamfläckar. I skolan berördes vår neutrala hållning under andra världskriget och det stöd vi gav nazisterna mycket ytligt. Det är tydligt att rasbiologins utbredning är ett område som inte har fått tillräcklig uppmärksamhet. Internationella påtryckningar har varit avgörande för att Sverige aktivt ska bekämpa antisemitism, men viljan att utforska vår historia av antiziganism är fortfarande bristfällig. Detta blev särskilt tydligt under Förintelsekonferensen i Malmö 2021, där romernas utsatthet fick en blygsam plats.
År 2005 utropade Förenta Nationerna den 27 januari som en internationell minnesdag. Dagen är till för att samla dem som kämpar mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism för att hedra minnet av Förintelsens offer.
Röster från romanifolken måste lyftas i diskussionen om Förintelsen. Nürnberglagarna baserades på rasbiologiska idéer och inledde en period av antisemitism. Detta resulterade snart i att tillvaron för judar och de som ansågs tillhöra andra ”raser” än den tyska majoriteten blev outhärdlig. Romanifolken berövades sina medborgerliga rättigheter, inklusive förbudet mot att gifta sig med så kallade ariska tyskar. Den tyska ideologin fördömde blandraser. Därutöver infördes ytterligare lagar som riktade sig direkt mot resande och romer. Tyska rasforskare hävdade att dessa grupper var ”socialt underlägsna av naturen”.
Sverige var inte oskyldigt eller naivt; snarare var landet delaktigt i den rasism som präglade den tyska regimen. Inom sina egna gränser upprättade Sverige så kallade ”tattarregister” och ”zigenarregister” för att underlätta identifieringen av dem som skulle deporteras till koncentrationslägren när tyskarna kom.
Sverige var inte oskyldigt eller naivt då och är det inte nu heller och ändå ser vi att politiken blir mer och mer främlingsfientlig.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
