Det är vinter nu. På riktigt. Kylan biter i ansiktet när jag går till och från jobbet. Kylan tar sig genom mina tre lager med kläder. Snön är tung och jag måste ta i med varje steg när jag går. Utmattad när jag kommer till jobbet. Utmattad när jag kommer hem. Det är mörkt när jag går upp och det är mörkt när jag går för att lägga mig.
De tider jag har över innan eller efter arbetet sätter jag mig framför datorn. Jag läser nyheterna i olika tidningar. Kanske lyssnar på radio. Nås av ekot. Antecknar om minoritetspolitiska händelser som det pratas om här och var. Funderar på hur jag ska skriva om det i nästa artikel.
Men ikväll vill jag inte sitta med färska nyheter. Hur länge har jag inte bara tagit in allt elände som finns i världen? Jag funderar på om det var annorlunda förut. Vad gjorde alla som kom före oss? Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt ska Sören Kierkegaard ha sagt. Fast jag vet inte säkert. Det är bara ett bevingat citat som tilldelas Kierkegaard. Kanske någon annan sa det.
Jag tittar på mina pärmar som jag fyllt med utskrifter från Kungliga bibliotekets tidningsarkiv. Jag sorterar dem efter specifika sökord. Lägger artiklarna i plastmappar som jag lägger i datumordning. Om jag känner för det kan jag gå genom minoritetspolitikens utveckling under årtionden på en eftermiddag.
På min dator har jag också artiklar. Jag letar fram en bra låt på YouTube och lägger den på loop. Sen börjar jag läsa texterna. Den här gången fångar en särskild artikel mitt intresse. Titel: ”Invandrarministern: Sverigefinnar får inte gynnas mer än andra.” Tidning: Dagens Nyheter. Datum: 14 mars 1979.
Den börjar:
”Sverigefinnar kan inte gynnas mer än någon annan invandrargrupp, säger invandrarminister Eva Winther.
Det är regeringens svar på väderexperten Artturi Similäs förslag att den finska gruppen i Sverige ska låta ’registrera sig’ som en nationell minoritet.
En registrering skulle säkra finska språkets och den finska kulturens fortbestånd i Sverige. Den nuvarande politiken leder till att sverigefinländarna kommer att gå samma öde till mötes som finnarna i den svenska Tornedalen, säger Similä.
— Där är finskan dömd att försvinna. År 1945 kunde 75 procent av barnen i folkskolan finska, men 1972 var samma siffra 7 procent.”
Femton år senare blev sverigefinnar erkända som en minoritet i Sverige. 20 år senare erkände Sverige fem nationella minoriteter och fem nationella minoritetsspråk. Jag tänker att situationen fortfarande är akut. Europarådet säger att Sverige bör införa tvåspråkig undervisning. Sverige vägrar. Man kör på den gamla modellen. I debatterna framstår den svenska modellen som radikal.
Jag går över till en annan artikel som fångar mitt intresse. Titel: ”Finländare kräver tvåspråkigt Sverige.” Tidning: Göteborgsposten. Datum: 29 maj 1981.
En notis om att Riksförbundet finska föreningar i Sverige haft förbundskongress där man kräver att Sverige ska införa samma officiella tvåspråkighet som i Finland. Några särskilda krav citeras i notisen:
”Undervisning på finska för finska barn från förskola och upp till gymnasiet.
Egen radiokanal och dagliga TV-sändningar på finska.
Förstärkta föreningsresurser och statsfinansierad finskspråkig teater.”
Dessa krav är än idag relevanta, tänker jag medan jag läser dem. Och än idag skulle någon från majoritetssamhället anse det som alldeles för radikala idéer. Som mångkultur och flum. Kanske skulle de påstå att det skulle riskera att rasera allting som vi har gemensamt. Ja, vem vet? Idag verkar inget vara omöjligt. Om än på fel sätt.
Jag slutar läsa gamla artiklar. Det finns hoppfullhet och glöd i de artiklar jag läser. Tankar om en mer rättvis framtid i ett Sverige som finns till för alla språk. Inte bara svenska och engelska. Så blev det aldrig. Och inte heller finns någon större politisk vilja eller intresse att göra det möjligt heller. Allting går åt ett annat håll.
Utanför mitt fönster är det mörkt. Snön ligger tung och dämpar bruset från biltrafiken. Det är stilla. Kallt. Mörkret utomhus känns precis som mörkret vi kallar framtiden. Den ser inte så ljus ut. Mörkret utomhus är inte lika illa. Jag vet att vi går mot ljusare tider. Om några månader promenerar jag till och från jobbet i t-shirt och kortbyxor.
Men mörkret som är framtiden. Det okända och ångestladdade. Där vet jag inte vad jag ska tro. Kommer det en ljusning snart eller kommer det bara bli mörkare?
Ja, om jag ändå hade ett rakt svar på det.
Stellan Beckman
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
