Kortfilmen ”Proud Roma” är skriven och regisserad av den spansk-romanska filmskaparen Pablo Vega och med Alina Șerban och Tony Gabarry i huvudrollen. Inspirerad av Charlie Chaplins ’The Great Diktator’ är ’Proud Roma’ ett modernt rom-manifest och en hyllning till romsk stolthet och kulturarv.
I morse när jag vaknade hade jag fått ett chattmeddelande från en kvinna som brukar tipsa mig om olika saker som rör romer. Jag satte på filmen och den gick rakt in i hjärtat på mig. Jag har sett den tidigare så jag vet inte varför den berörde mig just den här morgonen. Kanske var jag särskilt mottaglig efter att ha varit i Stockholm och träffat alla fantastiska människor som idogt kämpar för att göra skillnad.
Mina två dagar i Stockholm fick mig också att tänka tillbaka till när jag var nere på Vitbokssläppet för 10 år sedan. När hotell Sheraton i Stockholm nekade Diana Nyman att äta i frukostmatsalen på grund av att hon var rom.
Kanske är det händelse som denna som skapar den minoritetsstress som gör att vi som resande och romer alltid måste tänka på att uppföra oss bättre än alla andra så att vi inte bekräftar majoritetssamhällets fördomar om oss och att vi oftast förväntar oss att omgivningen ska döma oss.
Temat under dagarna i Stockholm var just minoritetsstress och antiziganism, något som fick mig att fundera på hur mycket och hur ofta det faktiskt förekommer i mitt eget liv. Jag insåg att jag under hela livet ställt krav på mig själv och de mina att uppföra sig, att inte ge samhället en orsak att slå ner på oss, att inte bekräfta de fördomar som vi är omgärdade av. Hur min mamma präntade in i huvudet att inte ”skita” ner mitt/vårt namn, för det skulle vara fläckfritt. Hur jag på anställningsintervjuer hoppas på att de inte har googlat mig eftersom jag vet att de fördomar de har kommer färga intervjun, och att jag inte kommer få jobbet då.
Eller när mina barn var små och jag inte gick till barnavårdscentralen om barnen hade blåmärken. Det låg i bakhuvudet att barnen kunde bli omhändertagna, ett nedärvt trauma som många av oss levt med. Jag krävde av mina barn att de skulle uppföra sig, ”slå aldrig först, men slå ordentligt när du slår tillbaka” för jag ville ju ändå att de skulle försvara sig. Klä dig anständigt, uppför dig och så vidare, låt ingen få en orsak att döma dig. Samtidigt ville jag uppfostra dem till att bli starka och stolta, men eftersom jag begåvats med de absolut bästa, självständigaste och viljestarkaste barnen var det inte en helt enkel kombination.
Minoritetsstress finns ibland oss hela tiden, i samhället, i hemmet, på skolan och nätet. Minoritetsstress skapas av av de strukturella ojämlikheterna, stereotypa uppfattningar och medvetna eller omedvetna kränkningar som minoriteter möter i samhället dagligen. För de av oss som drabbas av minoritetsstress ligger den alltid på på lur, som en slags blodigel som sugit sig fast och inte vill släppa. Och ändå är den lilla igeln egentligen inget vi är direkt medvetna om, eftersom den sugit sig fast på en undanskymd plats i vårt medvetande.
Exemplet med Diana Nyman är ett av många exempel hur hotell, affärer och så vidare beter sig mot resande och romer, hur fördomar tar över sunt förnuft, och att vi inte blir sedda som individer utan döms som ett kollektiv på grundval av misstag som tidigare individer har gjort eller tros ha gjort.
Vi själva duckar ofta och försöker överkompensera för att släta ut andras misstag eftersom vi vet att majoritetssamhället sätter ett likamedstecken mellan individer och oss som resande och romer. Om en resande eller rom gör fel kan man ge hela gruppen konsekvenser, vilket skulle bli problematiskt om man gjorde med majoritetsbefolkningen. Det skulle verkligen inte vara bra för affärerna så då ser man det som en individs misstag och så fortsätter det.
Det är dock viktigt att vi inte ger upp, idag kan jag till exempel konstatera att hur motsägelsefull jag än har varit i min uppfostran av mina barn så har de på egen hand blivit vettiga vuxna. Vilket barn oftast blir oberoende av vilka föräldrar de har. Mina barn är idag vuxna, medvetna och kloka individer som som klarar sig själva. De har varken varit bättre eller sämre än andra barn, även om jag alltid tyckt att de har varit bäst, och de har gjort sina misstag som alla andra. De är idag självständiga personer, som inte alltid följer strömmen eller normen, men de är kloka individer, och det trots eller på grund av min uppfostran, jag väljer så klart att se det som det senare.
Som ni förstår kan en kortfilm tidigt på morgonen ibland skapa många tankar. Här kan du se den, kanske skapar den tankar även hos dig eller så njuter du bara av en fantastisk vacker film.
Fakta
Regisserad av: Pablo Vega
Skrivet av: Pablo Vega
Tillverkning: Bosalay
I huvudrollen: Alina Serban, Tony Gabarry
Tal av: Gonzalo Montaño Peña
Film: Raquel Fernández Nuñez
Musik: Federico Jusid
Språk: Engelska med romani undertexter
’Proud Roma’ produceras av Europeiska Roma Institute for Arts and Culture inom ramen för kampanjen Proud Roma Free Europe: www.proudroma.org
#proudroma #barikaneroma #proudromafreeeurope
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
