Semester: en lyx som inte är alla förunnat

Nu går sommaren mot sitt slut och vi ska tillbaka till vardagen igen. Barnen ska börja skolan och vi ska hitta tillbaka till våra rutiner. I barnkonventionen står det att alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard, social trygghet samt lek, vila och fritid. Men vi vet alla att det inte ser ut så för alla barn i vårt land.

När jag var liten tillbringade vi ofta sommaren i Västerbotten hos släkten. Vi sjöng, förmodligen hellre än bra, i bilen allt medan vi lade mil efter mil efter oss på vår resa från Göteborg till Skellefteå och släkten. Vi hade flyttat till södra Sverige eftersom det inte fanns arbete i norr. Pappa hade jobbat halva lördagen och mamma packade bilen när han kom. Bilen fylldes med kläder, filtar, ungar, hundar och mat, (ett år hade vi med oss vår papegoja också), sen bar det av. Vi sov och åt den medhavda korven, kanelbullarna och mackorna i bilen medan pappa körde den över 100 mil långa vägen utan uppehåll. Han var rödögd som en grön trädgroda när vi väl anlände till släkten.

Jag har många fantastiska minnen från dessa resor. Vi sjöng, pratade, spelade kort och kappljög under den långa resan. Gemenskap, vänskap och närhet – så värdefullt för barn och vuxna. På vägen hem var vi alla nöjda och mindes alla vi hade träffat och när vi hjälpte till med höet, hur regnet hotade samt hur morfar försvann iväg för att byta klockor.

Det var då. 

För en ny generation har sommarlovet återigen passerat och man återvänder hem från semestern. Eller i alla fall så återvänder de som har kunnat ha semester. En tredjedel av landets arbetande kvinnor har inte råd att åka bort en vecka för att koppla av. LO:s stora rapport konstaterar stora klyftor kring semestern.

Det är de kvinnor som har lägst utbildning och de som går på vikariat där det är nästintill omöjligt att få en semestervecka för de ska täcka upp för de med fastanställning. Många jobbar också deltid med låga löner och otrygga anställningar, ofta på obekväma arbetstider och ofta inom vården. Är kvinnan dessutom ensamstående verkar det där med semester vara en utopi. De har inte råd att köpa tält, hyra sommarstuga eller husvagn, de har heller inte råd att förlora den inkomst som arbetet ger.

I år har vi dessutom haft en pandemi att ta hänsyn till. Föräldrarna som har råd köper in ny utrustning, allt enligt det nya modet i pandemitider, packar, ordnar med hundvakt, husvakt, blomvakt och barnens ögon lyser av förväntan. Semester har blivit hemester och allt fler upplever naturen och Sverige, de går så att säga nativ, med sin nya utrustning och har en ny uppleves att berätta om. Dagarna fylls av aktiviteter och skoj om än på behörigt avstånd från varandra. 

Barnen till de arbetande kvinnorna får vara kvar på fritids under sommaren eller vara ensamma hemma när mamma jobbar inom vården för att vara vår ryggrad i pandemin. De arbetar i yrken som får ett “tack” istället för lönepåslag för sin “ovärderliga” insats. Och om fritids sommarstänger måste mamma leta nödlösningar för barnen. Sommaren består av besök på stranden med medhavd mat på sin höjd och någon grillkväll ute på gården. Det handlar mer om gemenskap, vänskap och närhet än dyra upplevelser.

Sen kommer barnen tillbaka till skolan när sommaren är slut och alla ska berätta om vad de gjort under sommarlovet. De vars föräldrar har haft råd berättar vitt och brett om sina aktiviteter och försöker bräcka varandra medan barnet till den ensamstående mamman sitter tyst i sin bänk. Lärarna och barnen samtalar om sommarupplevelserna i en egen gemenskap där alla inte får plats. 

När jag var liten skulle vi också prata om sommarlovet och semestern i skolan. Jag spelade inte i de andras liga, de hade varit i sommarstugor och haft en massa status-upplevelser som de kunde berätta om. Jag satt tyst i min bänk medan de andra berättade. Ibland när jag försökte vara med skarvade jag i mina berättelser för att få vara en del i gemenskapen, för att få vara en av dem som hade något att berätta om sommaren. Jag kände mig tvungen att hitta på något för jag hade inget att komma med mot deras dyra resor till Liseberg, sommarstugor och Gröna Lund

Precis som säkert många barn idag känner sig tvungna att hitta på något, för gemenskap, vänskap och närhet är inget att skryta om mot camping i skogen i ett nyinköpt tält med tillhörande triangiakök och vandring i våra nationalparker eller bad i den nyinköpta bubbelpoolen och kanotpaddling.  

Skiter björnar i skogen?

Det är ingen skillnad då och nu.

Klasskillnaderna fanns då och de finns nu. Även om man som barn tycker det är roligt att trängas i en bil, åka till stranden för picknick eller bada i en kall sjö i månsken så är det i skolan efter sommaren som skillnaden blir tydlig. Värden som kall vatten, picknick, gemenskap och vänskap är helt fantastiskt för ett barn men de har ingen status när man ska berätta om upplevelser i skolan.

Skolan är en arena för barn och ungdomar att jämföra sig där statussymboler och konsumtionsvaror återspeglar deras olika ekonomiska förutsättningar. Från rapporten ”Man följer bara med och är tyst” fattigdom i barns ögon

De lägst betalda borde få högre lön, alla borde kunna ta semester men framförallt borde det vara förbjudet att som vuxen i skolan fråga barnen efter sommarlovet vad de har gjort på semestern. Skillnaden är så uppenbar ändå när barnen själva berättar om sina upplevelser.

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS