Det här året har vi firat 25 år med nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det har uppmärksammats med evenemang och skrivelser. Kanske drar man en kortare historik över minoritetspolitikens framväxt. När man antog den. När minoritetslagen kom. Hur många förvaltningsområden man har nu jämfört med för femton år sedan.
Här finns alltid en utmaning att lyfta fram både motgångar och framgångar. Om vi enbart ser till framgångarna kommer vi inte lära oss någonting om den nära historien. Allting blir en framstegssaga utan dess like.
Tänk ändå att den snabba versionen av minoritetspolitikens första tio är att (1) Sverige erkänner fem nationella minoriteter och (2) Sverige får en minoritetslag. Det innebär ju att tiden mellan 2000 och när minoritetslagen började gälla 2010 är ett enda stort tomrum.
Ett exempel på hur svårt det kan vara att skriva en sådan historia över minoritetspolitikens framväxt återfinns hos Institutet för Språk och Folkminnens sida ’25 år av minoritetspolitik’. Det är en slags tidslinje över alla viktiga årtal för minoritetspolitikens framväxt. 00-talets viktiga årtal anses då vara 2000, 2005, 2006 och 2009.
2000 innebär startskottet för den svenska minoritetspolitiken. Men här framgår inte att skyddet för nationella minoriteter endast fanns i ett fåtal kommuner i norra Sverige. Inte heller framgår det att det redan fanns en lagstiftning som senare ersattes av minoritetslagen som vi känner den idag.
Nej, det är inte så mycket som framgår hur minoriteter fick fortsätta att kämpa på trots erkännandet. Det kan man läsa om i nyhetstidningar från den tiden. Eller andra tidskrifter som Invandrare & minoriteter där den nya minoritetspolitiken diskuterades regelbundet.
ISOF:s tidslinje tar sedan upp regeringspropositionen från 2005. Där och då bestämdes att man ska ha en samlad språkpolitik med fyra mål. Bland dessa ska svenskan ska vara huvudspråk och alla ska ha rätt till språk vilket innebär svenska språket, det egna modersmålet, de nationella minoritetsspråken och möjligheten att lära sig främmande språk.
Sen är det år 2006. Då får ISOF uppdrag om språkvård för finska, meänkieli, romska och jiddisch i regleringsbrevet. 2009 är det språklag (2009:600) som tas upp där nationella minoritetsspråken får ett särskilt skydd.
Men ärligt talat så är jag lite trött på att dessa förenklade versioner av historien får lov att utgöra grunden till hur vi förstår majoritetssamhällets relation till minoriteter och minoritetsspråken. En del av detta har jag skrivit i en essä som återfinns i min senaste bok 6 minoritetspolitiska texter. Rent generellt kan man väl säga att vissa saker har gått framåt. Andra har gått bakåt. Andra står stilla. Hur historien blir förstådd har alltså att göra utifrån vilken punkt du tittar på den.
Ta exempelvis rätten till modersmålsundervisning i skolan. Där framgår det av att läsa Skolverkets rapporter att saker och ting stått stilla sedan början av millenniet. Det är ett bakslag som inte kommer fram i den här typen av historiska översikter.
Eller varför inte de bakslag som kommit de senaste 10 åren, främst när det gäller förvaltningsområdena och deras tillkortakommanden? Vanligtvis tar man upp att det är fler kommuner som väljer att bli förvaltningsområden. Ändå finns det mycket som ständigt påminner oss om att det kan gå åt fel håll trots det. Malmö, Göteborg, Södertälje, Hallstahammar och Mariestad är exempel på kommuner som tyvärr valt att röra sig åt fel håll när det gäller rätten till modersmålsundervisning.
Nu är det visserligen inte endast ISOF som gör allting fel. De kan inte heller ge en mer nyanserad bild heller eftersom de är beroende av regeringen för att få fortsätta existera. Att sockra historien blir alltså nödvändigt för att överhuvudtaget kunna existera.
Att granska minoritetspolitiken kan innebära att lyfta fram tillkortakommanden i den förda politiken, märkliga beslut på regerings-, region- och kommunal nivå. Det kan också innebära att som här granska hur historien skrivs och se till att de mer obekväma sanningarna kommer fram.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning som inte har några bidrag kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
