Kära Sverige, när jag kom hit en gång i tiden var du något helt annat. Du stod för förstånd, demokrati, rättigheter och trygghet. Människor litade på systemet. Myndigheter fanns för att skydda, inte för att skrämma. Man vågade tala, man vågade ifrågasätta, och människor levde bättre när värderingar fortfarande betydde något. Så var Sverige.
Men idag känner jag knappt igen dig. Myndigheter som inte lyssnar, system som bryter ner människor istället för att hjälpa dem, beslut utan ansvar och makt utan empati. Det som en gång var rättssäkerhet har blivit kontroll. Det som var stöd har blivit rädsla. Det som var mänskligt har blivit kallt. Jag ser människor som tappat tron, föräldrar som lever i ständig oro, kvinnor som inte blir hörda och barn som växer upp i ett samhälle där tryggheten inte längre är självklar.
Och sen frågar ni varför det finns kriminalitet bland unga. Svaret är enkelt men obekvämt. Det är ni som har skapat regler som gjort föräldrar maktlösa. Vi får knappt höja vår röst, knappt sätta gränser, knappt skapa struktur i våra barns liv. Vi får inte ens ta del av våra barns journaler. Så fort en förälder försöker uppfostra sitt barn hör man: vi bor i Sverige, jag kan ringa polisen, socialen kan ta mig. Och sen undrar ni varför barnen tappar kontrollen. Barn utan regler, utan struktur, utan tydliga gränser. Ni har gett barn obegränsad frihet men tagit bort ansvar, och när allt går sönder pekar ni finger.
Det är inte föräldrarna som förstör barnen. Det är inte invandrare. Det är era regler som gör det. Ändå fortsätter ni att skylla på invandrare. Ursäkta, vilka är det som jobbar när det är jul, nyår och alla högtider, när andra tar ledigt? När svenskar lämnar sina föräldrar på äldreboenden och sjukhus, vem är det som sitter där och håller handen, matar, tvättar och ger mediciner? Ofta är det någon från Makedonien, Bosnien eller Mellanöstern. Hur kan ni vara så otacksamma?
Ni brukade analysera med förståelse och öppna ögon. Ni brukade vara rättvisa. Det fanns människor som älskade att arbeta, det var få sjukskrivningar och låg kriminalitet. Men så fort ni bestämde er för att bli som “alla andra i Europa”, att bli hårdare, striktare och mer avstängda – vad gjorde ni då? Ni tog ett av världens mest framgångsrika länder och förvandlade det till ett samhälle där arbetslöshet, depression och hopplöshet breder ut sig.
Och jag ska inte glömma de människor som har arbetat hela sina liv. Kvinnor som jobbat i trettio år, nästan hela sitt vuxna liv, betalat skatt, gjort rätt för sig. När hon hamnar i en svår situation och tvingas vända sig till Kronofogden eller söka ekonomiskt bistånd behandlas hon som en kriminell, som en lögnare, som någon som försöker lura systemet. Bara för att andra har gjort fel behandlar ni alla som misstänkta. Man ska skämmas för att be om hjälp. Men hallå – de pengarna är inga allmosor. Det är pengar hon själv har arbetat ihop och betalat in. Ett välfärdssamhälle ska ge tillbaka när livet rasar, inte sparka på den som redan ligger ner.
Och ja, jag ska inte glömma en sak till. När ni nu har kommit på idén att betala invandrare pengar för att de ska lämna sina uppehållstillstånd, lämna sina pass och “vända tillbaka”, vad tror ni egentligen? Tror ni att vi ska dö i våra länder? Att vi inte kommer att överleva? Nej. Det är inte vi som kommer att förlora. Det är ni. Våra länder kanske inte har samma ekonomi, kanske inte samma pengar – men där finns glädje, gemenskap och kärlek. Där äter människor bättre än här. Där lever man, inte bara överlever.
Och vad ska ni göra utan oss? Vad ska ni äta? Turkisk mat? Pizza? Kebab? Kinamat? Eller ska ni leva på köttbullar och potatis varje dag? Vem ska arbeta när ni vill vara lediga? Vem ska ta hand om era äldre, era sjuka, era barn? Om ni vill att vi ska försvinna, glöm då inte en sak: då är ni inte heller välkomna som gäster i våra länder. Respekt går åt båda håll.
Vem betalar skatt, jobbar dubbelt, bygger företag och håller ekonomin rullande? Och ändå fortsätter skuldbeläggningen. När det gäller sjukskrivningar, vem tar dem? Vem går hem för minsta smärta? Men när invandrare sliter sönder sina kroppar hör man plötsligt: nej, nu är det för mycket, jobba ändå, anpassa er. Och ändå är det vårt fel.
Arbetsförmedlingen, socialen, Kronofogden. Blanketter ingen förstår, regler som ändras hela tiden, system så krångliga att människor som vill göra rätt hamnar i skuld bara för att de inte klarar era formulär. Ni har gjort allt så svårt och förvirrande att människor går sönder, och sen frågar ni varför inget fungerar. Titta i spegeln.
Detta är inte hat. Det är sorg. Det är frustration. Och det är sanningen, från någon som minns Sverige som det en gång var och som fortfarande hoppas att du kan hitta tillbaka till dig själv.
Anna Snezana Jasarovska
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
