Stephan Skougaard Carlsson gav sig ut på en moppesemester och skrev resedagbok om sina upplevelser. DIKKO har exklusivt fått ta del av dagboken, de äventyr och händelser som skedde efter vägen.
En man i sina bästa år packade den lilla mopeden och puttrade iväg längs de skånska vägarna. Här följer hans betraktelser i form av en serie små anspråkslösa reseskildringar.
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 2 Den nakna sanningen
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 3, Ligga med Elvis
Jag rullade norrut igen. Det kändes som om alla landsändar av hela Skåne var avverkade för denna gången, det fattades bara de svarta skogarna i Göinge uppe vid Småländska gränsen. Jag tog tid på mig, stannade ofta och fikade, kollade in några loppisar och njöt av vädret.
Det började så småningom att mörkna så jag vek av mot Forsakar strax innan Degeberga. Så nära vattenfallet som möjligt ville jag sova den natten. Jag gillar ljudet – det är sövande. Jag ledde Lilla Linda upp längs den smala skogsstigen, så långt in i skogen jag bara orkade. Där hittade jag en fin liten glänta. Jag vet inte varför egentligen, men jag föredrar att slå upp tältet där jag varken syns eller kan tänkas störa andra. Och när jag lämnat platsen skall det helst inte märkas alls att jag varit där över huvud taget.
Precis en sådant ställe hittade jag. Jag slog upp tältet, och för säkerhets skull så täckte jag mitt lilla bo med en presenning. Som ett extra skydd mot eventuellt regn. En våt presenning är smidigare att stuva ner i packningen än ett vått tält. Det kom inget regn såklart, jag var ju förberedd. Däremot så kom det annat.
Jag hade borstat tänderna, tagit av mig kläderna och tvättat bort det mesta av resdammet från kroppen. Kvällsmaten var uppäten och lampan var släckt. Jag låg nerkrupen i sovsäcken och skulle just somna. Då hörde jag någon som smög omkring utanför tältduken. Det prasslade i buskarna.
-Hallå? Försökte jag
Ljudet tystnade, jag drog ner dragkedjan på tältet och tittade ut i dunklet. Ingen där.
Jag släckte lampan och lade mig. Då hördes stegen igen.
Denna gången låg jag tyst kvar och försökte höra var ljudet kom ifrån. Då krafsade någon eller något på tältet. Det lät som om någon försökte ta sig igenom tältduken. Jag låg blickstilla en stund tills jag med ett ryck drog upp dragkedjan och hoppade ut. I hopp om att ta gästen på bar gärning stod jag naken i skogen och försökte hitta min besökare. Ingen där.
Så där höll det på halva natten. Varje gång det krafsades på tältet så jag var helt övertygad att den som låg bakom ljudet skulle snart komma in och hälsa på. Jag kröp ut varje gång och kollade. Det enda jag såg var en tyst nattsvart skog. Och varje gång jag lade mig, så började det igen. Det lät nästan som om det var någon som pratade på en gammal skiva som spelas för fort, ett märkligt gnällande läte.
Strax innan solen gick upp var mitt tålamod slut. Jag låg i sovsäcken och skrek som en skogstokig:
-Jävla rumpnissar – Gå och festa nån annanstans! Låt mig sova ifred!
Det hjälpte faktiskt! Resten av natten fick jag sova ifred. Jag vaknade och kröp ur tältet. Satte på kaffet och kollade vädret på telefonen. Det var regn på väg. Regn i hela södra Sverige. Jag som lyckats följa solen hela tiden på min resa hade nu två saker att välja på: Antingen gilla läget och fortsätta norrut i det blöta, eller runda av resan och styra kosan hemåt. Jag bestämde mig för att det var dags att vända och röra sig mot Malmö. Enligt väderleksrapporten hade jag mindre än ett dygn på mig.
Jag stannade till vid Lyngsjö kyrka. På den kyrkogården har jag en del släktingar, bland annat barn till den berömde Svarte Petter. Jag gick in längs grusgångarna och stod en stund vid graven jag letat efter. Här ligger en bror till min mammas farfar bland annat. Det kändes dumt att jag inte hade något med mig, men så blir det när man kommer spontant. Här i kyrkan har man hållit både dop, bröllop och begravningar för delar av min släkt under i princip hela 1900-talet.
Här döptes flera av mina anfäder. Jag är ingen kyrkans man men byggnaderna är i sig en stor del av vår kulturhistoria, så jag gick in i kyrkan. Testade att stå i predikstolen en stund och känna efter. Nä, det här är ingenting för mig, men jag kom plötsligt på att detta var ju faktiskt just här det där dopet hölls en gång i tiden.
En av historierna som går i släkten berättar om ett dop i Lyngsjö, där min morfars farbror agerade gudfar. Han tyckte prästen blev lite väl långrandig i sin predikan över det lilla barnet. Gubben som var en stor och reslig man, känd för sin skicklighet i våldsamheter, skruvade otåligt på sig en lång stund innan han avbröt prästen mitt i en bön. Han spände ögonen i den lille predikanten och pekade på babyn, mullrade högt och tydligt på bred skånska:
-Du, ska du ente vanna pågen snart?”
Pojken blev vattnad, men dopakten blev inte så lång som prästen hade tänkt sig.
Det blir inte alltid det, som man tänkt sig alltså. Jag skulle ju upp till Göinge men istället vände jag hemåt för att undvika regnet.
Strax utanför Alunbruket, där vägarna till Lövestad och Kivik möts, dök det plötsligt upp två storkar i skyn. Jag borde kanske blivit orolig, men jag har levt som singel ett tag nu, så det var nog ingen fara. Storkarna flög i cirklar över huvudet på mig. Jag ställde moppen vid vägkanten och försökte fumla fram telefonen för några bilder.
Det blev mest suddig himmel. Men så småningom gick paret in för landning och tog mark på andra sidan ängen. Glad och nöjd med min upplevelse knattrade jag vidare hemåt.. Jag visste det inte då, men båda storkarna gjorde tydligen sitt jobb. På onsdagen efter hemkomsten blev jag farbror igen, och dagen efter blev jag farfar.
Det blev en sväng inom Alunbruket också , bara för att se husen där. De små husen kring bruket är en fantastiskt vacker plats, ännu inte helt röjd i glättiga turistbroschyrer. Bara tills för några år sedan fanns här en dansbana, där Abbekåsarna en gång i tiden flitigt spelade upp på sina fioler. Jag promenerade runt en stund bland husen innan jag drog vidare.
Regntunga skyar sänkte sig över slätten,. Jag hade sikte på Malmö och körde än så länge torrskodd. Det blåste friskt, men jag hade medvind. Allt kändes fint, men nu ville jag hem. Äventyret var slut för denna gången. Det var bara att puttra de sista milen hem, sen skulle jag få sova i min i egen säng. Bara att ta sig hem och lägga sig alltså. Något som jag framgångsrikt misslyckats med många gånger förr.
Jag njöt av tanken och gasade på. Plötsligt fick jag svårt att hålla moppen på rätt köl. Bakändan liksom krängde och gled från sida till sida. För några sekunder var jag var uppriktigt rädd att jag skulle välta med packning och allt på landsvägen. Punktering på bakdäcket. Jag tackade mig själv för beslutet att släpa med extraslang, pump och verktyg. Jag rullade in moppen på en liten grusplan vid vägkanten och började jobba.
Knappt en timme senare var jag på väg igen. Det var en trött dinglare som efter tio dagar och 82 mil i sadeln kom hem med sin Lilla Linda till slut.
I samma ögonblick jag satte nyckeln i porten så föll de första regndropparna.
Stephan Skougaard Carlsson
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 1
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 2 Den nakna sanningen
På Skånska villovägar med en vinglande dinglare. Del 3, Ligga med Elvis
