Parisa Liljestrand, en framstående profil inom svenskt kulturliv, har nyligen gjort rubriker genom sin närvaro på en gastronomisk prisutdelning. Samtidigt har hon uttryckt sitt ointresse för filmgalan, vilket väcker frågor om hennes prioriteringar och engagemang. Är det verkligen så att Liljestrand föredrar de finare kretsarna framför mer folknära arrangemang?
Kulturens Hierarki
Att engagera sig i den gastronomiska världen kan ses som ett val av finkultur, där lyx och exklusivitet ofta står i fokus. Filmgalan, å sin sida, är en plattform som når många vanliga människor och ger röst åt breda folklager. När Liljestrand väljer bort filmgalan, ställer jag mig frågan: Vad säger detta om hennes syn på kultur? Är hon mer intresserad av det som uppfattas som ”fint” snarare än det som engagerar gemene man?
Det är inte ovanligt att personer i kulturella kretsar skapar en hierarki där vissa kulturyttringar får mer värde än andra. I Liljestrands fall verkar det som om ett engagemang i film och populärkultur är något hon undanber sig.
Prioriteringar och Engagemang
Självklart är det alltid viktigt att prioritera, särskilt i en karriär som Liljestrand. Men att välja bort en så stor del av svensk kultur som filmgalan utelämnar en stor publik. Det ger en signal att bara vissa typer av kultur, de som är kopplade till exklusivitet, är värda att uppmärksamma. Genom att fokusera på vissa nationella minoriteter utifrån sina egna intressen kanske hon missar möjligheten att nå ut till de som verkligen behöver en stark röst i samhället.
Hur påverkar detta de nationella minoriteter som hon valt att representera och de olika prioriteringar hon gör där? Finns risken att hennes preferenser skapar en klyfta mellan henne och dem hon i teorin står för?
Det är också värt att notera att de nationella minoriteterna i Sverige har olika behov och intressen. Om Liljestrand endast väljer de grupper som passar in i hennes egen kulturella smak, riskerar hon att skapa en snäva och elitistisk bild av mångfalden i vårt samhälle. Detta kan leda till att viktig kultur och perspektiv från dessa grupper inte får det erkännande de förtjänar.
Parisa Liljestrand står inför ett val. Hennes engagemang inom kulturen är betydelsefullt, men valet att prioritera finkultur framför populära kulturformer och bredare gemenskaper är problematiskt. Frågan kvarstår: Representerar hon verkligen alla de grupper och värden som hon säger sig stå för? Eller är hennes val en reflektion av en elitekultur som äger ett visst snobbigt perspektiv på vad som är ”fint” och ”värt att bevara”? Det är en diskussion värd att föra, inte bara för Liljestrand, utan för hela det svenska kulturlandskapet.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
